Isabella Rothberg: Åländska …saturnalier

Mikrofonen darrade lätt i handen. Blicken irrade över pappret, sökte de färdigt nerskrivna spörsmålen: Hurdan är din roll? Vad är temat i pjäsen? Och slutligen: Hur blev du inblandad i det här projektet? Mitt intervjuobjekt himlade med ögonen som reaktion på den sista frågan och svarade kort: ”Robert ringde och frågade om jag ville vara med.”
Jag var tjugo år och hade blivit utskickad på mitt första kulturjournalistiska uppdrag på Åland. Det gällde att rapportera från de pågående repetitionerna av Valdemar Nymans Djävulsdansen.
Trots att jag tillbringat varje sommar på ön, hade jag inte insett hur tät kulturgemenskapen i samhället med sina 28 000 medborgare var. Att mannen jag intervjuade stod på scenen i de flesta teatersammanhang. Att min fråga var töntig – det var ju självfallet att han var med i föreställningen som skulle gå av stapeln i det idylliska Bomarsund.

Sommarteater har för mig kommit att bli synonymt med Bentes, Pellas, Mariehamns teaterförening och Kappsäcksteatern. Floran av amatörteatrar är rik och varierande på fredens öar. Lägg därtill de årliga besöken av Skärgårdsteatern och Kullehusteatern och förstås de högklassiga produktionerna av Ålands egen proffsteater, Teater Kuling.
Tack vare autonomin fungerar Åland som en ministat. Landskapet saknar emellertid en nationalscen vilket gör att amatörerna får rycka in. När fastlänningar ser pjäser om Mannerheim och Aurora Karamzin firar ålänningarna segelkungen Gustaf Erikson som murade samhällets ekonomiska grund med sin rederiverksamhet. Och här kommer den omtalade Robert in i bilden. Robert Liewendahl är nämligen spindeln i nätet som både regisserar och skriver de flesta historiska dramer som sätts upp på ön.
Det finns alltså konstnärliga ambitioner och kunskap i att förvalta sin lokalhistoria på teaterscenen. Det jag fascineras mest av är ändå karnevalens starka närvaro.
Karneval är ett tillfälligt uppochnedvändande av vardagen som firats sedan romarnas Saturnalia – festhögtiden då slavar och herrar bytte roller.

På Åland spelar precis alla sommarteater. På scenen kan man se företagsledare och politiker treva sig fram, spela pajas, klä ut sig till damer – också jag har fått skratta åt en och annan chef. Och det är tillåtet att skratta eftersom det ju är karnevalens logik.
Den ryska semiotikern Michail Bachtin behandlar den folkliga skrattkulturen i sin analys av 1500-talsförfattaren Rabelais. Under karnevalen frigör sig folket från alla former av auktoritet, vilket under renässansen innebar kyrkoväsendet och prästerskapet. Under karnevalen säger man upp alla hierarkiska förhållanden, i lekens tecken. Och när publiken skrattar är det glatt och muntert och samtidigt spotskt och ironiskt. Det är också sig själv man skrattar åt, alla är nämligen delaktiga i karnevalen.
Sommarteaterns sociala aspekt inskränks med andra ord inte bara till repetitionernas ”vi”-anda och hejandet och kaffedrickandet i pausen. Precis som firmajulfesten och abiturienternas penkisdag rensar sommarteatern luften i gemenskapen. Det bubblande skrattet har en märklig förmåga att föda nytt.