Elisabeth Åsbrink

Augustvinnare: Med ekot som arbetsmaterial

Elisabeth Åsbrink vann Augustpriset i fackboksklassen för sin bok om Otto Ullmann, en ung judisk pojke som kom till Sverige, blev dräng hos familjen Kamprad och undgick Förintelsen. Marianne Bargum recenserade boken i söndags.

SAKPROSA
Elisabeth Åsbrink:
I Wienerwald står träden kvar
Natur & Kultur 2011

Den kända journalisten Elisabeth Åsbrink slog igenom som författare med den Augustprisnominerade boken Smärtpunkten, som utkom 2009 och handlade om Lars Noréns föreställning "Sju tre", Sveriges genom tiderna mest omdebatterade teaterprojekt. Trogen sitt journalistiska nit letade Elisabeth Åsbrink reda på hemligstämplade dokument, rotade i Noréns privata arkiv, intervjuade alla ansvariga för det kontroversiella projektet. Slutresultatet blev en dokumentär och stilistisk triumf.

I den nya boken Och i Wienerwald står träden kvar handlar det om judeförföljelser i Österrike och deras förgreningar till det tidigare så humana och fredliga Sverige. Åsbrink har fått i sin hand en unik brevskatt från föräldrarna till en ung judisk pojke som fick chansen att resa till Sverige undan Hitler, något hans föräldrar aldrig fick. De dog i koncentrationsläger 1944. Också i den här boken visar Åsbrink sin fantastiska förmåga att förena det stora skeendet med det lilla, en metod som bäddar för insiktsfull inlevelse hos läsaren.

"Min älskade pojke..."

”Wien 4 februari 1939
Min älskade pojke. Idag fick vi ditt brev och ditt kort, och det gjorde oss mycket glada. Vi följde noggrant din stora resa med klockan i handen, och tro oss, vi tänker alltid på dig. Och vi kommer att fortsätta att tänka på dig varje dag, och skriva så att avståndet inte har någon betydelse.(…) Tusen hälsningar och pussar. Må Gud beskydda dig. Din pappa.”

Otto Ullmann är sina föräldrars enda barn, som de fått i mogen ålder.

Han är ett omhuldat barn, omgiven av släktingar som vill honom väl. Mostrarna tävlar om att ge honom sötsaker och pussar, medan fadern för långa samtal med honom om musik, politik och idrott. Men så småningom blir stämningen i staden mer och mer orolig, människor arresteras och trupper samlas vid gränsen. Det är nu som Ottos mor börjar sin vandring till olika instanser i Wien som kan tänkas hjälpa Otto att komma bort. Tack vare den svenske missionärspastorn Birger Pernow får den 13-åriga Otto en chans att resa till Sverige, bara för en övergångsperiod som föräldrarna föreställer sig, eller som de vill få sin älskade son att tro.

Ett land som sade nej
Den officiella linjen i Sverige gällande judiska emigranter var enligt de vittnesmål som Åsbrink samlat så restriktiv som möjligt. ”Deras invandring i större skala kunde leda till en uppstående antisemitism”, ansåg rättschefen på det svenska utrikesdepartementet i Stockholm. Om en människa av judisk börd ville komma in i Sverige krävde den svenska regeringen att flyktingen hade nära släktingar i Sverige eller var på väg till ett annat land.

Men på vissa premisser och särskilda villkor kunde man kanske tänka sig vissa specifika lösningar. Man föredrog flickor, eftersom de kunde användas som hembiträden. Bättre utbildade emigranter kunde hota svenska jobb.

”Svenska Israelsmissionen ville naturligtvis väl. Ville gärna rädda judar. Men inte så mycket från nazismen som från deras judiskhet, inte så mycket till liv, som till kristendom”, skriver Elisabeth Åsbrink och tecknar via otaliga dokument en bild av 1930-talets Sverige som ett land där kyliga beräkningar regerar framom medkänsla för de utsatta i Hitlers Europa. En bild som i svenska tidningar i viss mån kritiserats för ensidighet.

En paradoxal vänskap
Var hamnade Otto Ullmann? Blev han lycklig i sitt nya hemland? Otto hade vistats i landet fem dygn, när det första nazistiska protestmötet anordnades på Östermalmstorg i Stockholm. Protesten riktade sig mot en planerad invandring av judiska tandläkare, läkare och apotekare.

I boken får man veta att Otto egentligen aldrig var medveten om dessa strömningar, inte ens då de förekom i hans närhet i Sydsverige, där han placerades först på ett barnhem, och slutligen som dräng på en gård, ägd av föräldrarna till Ingvar Kamprad, IKEAS grundare.

Dramatiken i Åsbrinks bok uppstår i skärningspunkten mellan de hjärtskärande breven från föräldrarna och den djupa vänskap som uppstår mellan Ingvar Kamprad, högeraktivist och nazistvänlig, och judepojken Otto. För sin bok har Åsbrink fått en enda intervju med Ingvar Kamprad, i augusti 2010. Hon försöker envist få svar på frågan om hur en sådan vänskap var möjlig: hur kunde han som hade som sin långvariga idol den främlingsfientliga högerledaren Per Engdal, samtidigt känna en så djup vänskap med denna Otto?

Hon får till svar: ”Det fanns ingen motsättning för mig. Att Per Engdal var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”
Denne Engdal har senare utpekats som en nyckelperson i nazisternas internationella nätverk. Efter det att Kamprads ungdomssynder uppdagats höll han ett tal till sin personal för att be om ursäkt. Han ringde också till Otto.

”Ett strå som böjs för vinden bryts inte”
Åsbrinks skildring av Wien före den stora katastrofen är full av dofter, stämningar, välfångade vardagsscener. Hur Otto innerst upplevde sin nya tillvaro i Sverige vet vi inte exakt, hans brev har försvunnit. Att han inte fick något fosterhem, att han trots sin bildade bakgrund inte fick studera utan göra kroppsarbete talar i alla fall sitt tydliga språk. Åsbrink skriver: ”Han kommer till mig från ett annat håll, filtrerad genom tiden, genom andras dåliga minne, genom sina föräldrars ordrika svar på brev som inte längre finns kvar. Skriver de att han inte ska längta hem, vet jag att han haft hemlängtan men själv är han någon annanstans. Hans röst ekar. Hans tystnad ekar. Hans brev ekar och hans uteblivna brev likaså. Ekot blir mitt arbetsmaterial.”

Med sitt lyskraftiga språk och sin osentimentala värme lyckas Elisabeth Åsbrink gestalta en tidsepok, men också det mest universella av allt: föräldrars uppoffrande kärlek till ett barn.

KommentarerLäs regler för kommentarer >>

Regler för kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Här är våra spelregler:

  • Var hövlig och korrekt i dina kommentarer.
  • Respektera andra personers privatliv oavsett om det gäller andra debattörer, personer i artiklarna eller journalister. Inga personangrepp tillåts.
  • Håll dig till artikelns ämne och motivera din åsikt.
  • Eftersom Hbl är ett svenskspråkigt medium är kommentarsspråket svenska.
  • Dina kommentarer kan användas i andra sammanhang på Hbl.fi, i Hufvudstadsbladet eller i andra KSF Media publikationer.



Det är inte tillåtet att:

  • hota, trakassera, sprida lögner eller skvaller.
  • uppmana till brott eller på annat sätt bryta mot Finlands lag.
  • använda svordomar och obscena ord.
  • kommentera etnicitet, kön, sexuell läggning, religion eller hälsotillstånd om det saknar betydelse i sammanhanget.
  • skriva rasistiska och sexistiska inlägg.
  • göra reklam.
  • länka till sidor med sexistiskt, pornografiskt eller rasistiskt innehåll. Detsamma gäller länkar till diskussionsforum.
  • skriva långa citat, huvuddelen av kommentaren ska vara din egen.
  • använda osakliga användarnamn (signaturer).



Alla inlägg efterhandsgranskas av moderatorn. Vem som helst kan anmäla en kommentar genom att klicka på flaggsymbolen invid kommentaren. Den kommer då att granskas av moderatorn som fattar beslut om kommentaren får finnas kvar eller avlägsnas. Frågor om Hbl.fi kan sändas till webb@hbl.fi. Modereringen på Hbl.fi utgår från redaktionens regler men i själva jobbet får vi hjälp av ett utomstående företag, Interaktiv Säkerhet. Företaget är specialiserat på övervakning av artikelkommentarer och anlitas av flera svenskspråkiga nyhetssajter. Har du klagomål som gäller modereringen? Ta kontakt med webb@hbl.fi. Klistra in en länk till artikeln i fråga och uppge tidpunkt och under vilket namn kommentaren lagts ut.



Hur syns mitt namn eller signatur: Det är endast möjligt att kommentera artiklar om du skapat ett digitalt konto och loggat in. Utgångsläget är att ditt förnamn och efternamn syns när du kommenterar, men du kan också välja att använda en signatur om du inte vill uppge ditt riktiga namn.



Hur ändrar jag min signatur: På hbl.fi, klicka till Mitt konto-knappen uppe till höger och välj Regigera kontouppgifter. Välj Personlig information. Längst ner på sidan kan du ange Signatur för kommentarer. Klicka på Spara. Notera att du vid varje kommentering fritt kan välja signatur.



Så behandlar vi din signatur Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Vi förbehåller oss rätten att kontakta dig.