Tomas Bannerhed får årets Augustpris

"Ligger det verkligen i tiden med småländska bönder på 70-talet?" kunde Tomas Bannerhed undra medan han skrev sin debutroman. Suset som drar genom bänkraderna på hans seminarium i Göteborg svarar: Visst! Bredvid mig sitter två medelålders kvinnor och ljuder instämmande – det här handlar om dem. Bannerhed talar om sin huvudperson, 12-åriga Klas, som lever med löftet som blivit ett hot: ”Det här ska du ta över.” En småländsk bondgård vid en utdikad mad som varit i släk- tens ägo i åtskilliga generationer. En far som förvisar sig själv ner till pannrummet, en mor som gör sitt bästa i köket, en son som är besatt av fåglar. Småbrukens tid går mot sitt slut, någon blir galen och någon annan kanske fri, i Tomas Bannerheds debutroman Korparna som utspelar sig på 1970-talet.

Bannerhed verkar uppriktigt förvånad över att han ska intervjuas och fotograferas för en tidning i Finland. Men vi finländare känner ju igen det här, förklarar vi för honom. Det är ett stort tema i vår kulturella självförståelse. Vi har Mikko Niskanens film Åtta dödsskott från 1972 som den ultimata bilden av hur en man bryts sönder i en strukturomvandling. Vi vill veta hur det var på den tiden i Sverige. Inte så annorlunda än på den finska landsbyg- den, synbarligen.

– Jag tillhör den sista generationen som växte upp på ett litet lantbruk i Sverige. För hundra år sedan var över hälften av svenskarna bönder, i dag kanske två, tre procent. Jag tänkte att om jag har språket och vill berätta någonting så ska jag förlägga historien till den miljön. Det är ett viktigt egenvärde att skildra hur det gick till på en liten bondgård på 70-talet, det finns inte så många beskrivningar av det i svensk litteratur efter Vilhelm Mobergs och Ivar Lo Johanssons tid, säger Tomas Bannerhed.

Vad använde du av din egen erfarenhet när du skrev din bok?

– Mina känslominnen. Utsattheten och den ex- istentiella ensamheten, att inte bli sedd för den man är. Varken jag eller Klas i boken är fysiskt ensamma, men båda är existentiellt otroligt ensamma. Jag är uppväxt i en miljö där en bilmekaniker värderas högre än en Nobelpris- tagare, man ska vara duktig med bilar och fotboll, är man det inte blir man en främling. När jag läser om hur arbetet blir allt mera övermäktigt för Klas’ far tänker jag på notiser man läser ibland om djurskyddskatastrofer, om grotesk vanvård av djur. Du visar hur det inte ligger ondska bakom de här skandalerna, utan vanmakt  ... och kanske vansinne. Utsattheten jag skriver om har också att göra med psykisk sjukdom, en väldigt viktig ingrediens i boken som jag själv har erfarenhet av i släkten fast inte på det sättet som Klas. Det är så gammaldags hur det hanterades på 70-talet på landsbyg- den, stigmatiseringen, snacket bakom ryggen, hur folk låtsas om ingenting men så hör man skvallret på byn: ”Hur långt ska det gå innan de tar djuren ifrån honom? Ska han få behålla arrendet?” Där finns en aggressivitet som kommer av rädslan för det avvikande och vad man själv kanske bär latent inom sig. I Stockholms innerstad kan det vara en merit att ha gått i psykoterapi. Men det var det inte, det kan jag säga dig, på landsbygden på 1970-talet.

– Traditionens makt är också ett viktigt tema, för mig och i boken. Klas känner en stor skräck vid tanken på att vara den som ska ta över gården, men det är kanske pappan som är det största offret. Det var inte hans vilja heller att ta över, men han pallade inte att stå emot trycket utan axlade oket när han var 14– 15 år, blev bonde och gick miste om sin ungdom. Jag tycker Klas inte bara känner rädsla för sin pappa, utan också en skygg kärlek och empati. Och jag imponeras av hur konkret pappans förtvivlade kamp beskrivs – med det rostiga skro tet, de stora djurkropparna, dammet i potatis landet.

– Ja, där finns en empati som går tillbaka till en tid när pappan inte var lika sjuk, kanske. Och jag ville vara väldigt konkret också när det gäller helvetet, arbetet som ska utföras, året runt och dygnet runt. Pannrummet som pappan flyttar in i, bokstavligen ner i jorden. Jag tänkte mycket på den vertikala rörelsen när jag skrev, pappan tvingad ner i jorden och Klas som i motsatt riktning söker sig till fåglarna, bygger drakar, drömmer om att flyga.

När man läser om Klas fågeliakttagelser, minutiösa och passionerade, kunde man få för sig att Tomas Bannerhed alltid varit besatt av fåglar, men så är det inte alls. Ornitologin var något han läste in uttryckligen för romanen.

– Fåglar kunde jag inget om som barn, och inte skog och lantbruk heller. Det stod nog klart för alla väldigt tidigt att jag inte skulle bli bonde. Men när jag blev vuxen kom historien på något sätt i fatt mig, jag tyckte plötsligt att jag måste veta vad träden, växterna och fåglarna heter, det blev ett stort självbildningsprojekt. Min besatthet sammanföll med Klas’. Jag upptäckte att det finns en helt fantastisk fågellitteratur på svenska och en fantastisk tradition av naturskildringar. Jag tänker på namn som Erik Rosenberg, Sven Rosendahl, Gunnar Brusewitz, Bengt Berg, som ändå inte riktigt tagits upp i den skönlitterära familjen. Det kan inte vara bara i poesin man får ha fåglar, tänkte jag, de måste gå att ha med i berättande prosa också – då löpte jag den linan fullt ut, det blev mycket natur och fåglar men jag ville ju att det skulle ha en funktion, inte bara vara excesser i artrabblande.

Har dina föräldrar läst din bok?

– Ja. De gillar boken och har inte läst in sig själva trots att miljön är deras. Är man inte en van bokläsare så läser man kanske mer på den manifesta nivån än på den tematiska. Och håller en litterär text en viss nivå så skapar den sitt eget universum, texten auktoriserar sig själv i den värld den bygger upp. Jag har också fått kommentarer av läsare som säger att Klas’ historia är ”en blåkopia av deras eget upp- växtöde” trots att ingen detalj stämmer. För att de känner igen känslominnena, inte de yttre händelserna. Du har fått väldigt goda recensioner, boken trycks i en tredje upplaga, den blir Månpocket och ljudbok, du hade fint med publik här på mässan klockan 10 på torsdag morgon – det verkar rätt stort för att vara en debut?

– Ja, det känns jättemärkligt. Det har överträffat alla mina vildaste förväntningar. När man sitter och skriver och går på skrivarskola tänker man bara: ”Skall jag kunna bli utgiven en enda gång? Finns det sann kvalitet i det här? Vilka preferenser gäller? Ligger det i tiden med småländska bönder på 70-talet? Kommer folk att gäspa och tycka att det där har Vilhelm Moberg ren skrivit om, det är passé, nu ska vi ha böcker om queer i förorten.”

Flera förlag visade intresse. Att det blev just Weylers lilla förlag berodde på att de stora förlagen har så lång framförhållning.

– Weylers ville och kunde ge ut den snabbt – som gammal journalist är man lite otålig, jag hade ingen lust att gå i två år och vänta bara för att få en viss logotyp på omslaget ... Och Svante Weyler är en av Sveriges mest respekterade förläggare, jag fick stort förtroende för honom.

Korparna ska ges ut på holländska, danska och tyska härnäst – i länder där småböndernas ättlingar ännu minns hur det var.

– Visst, van Goghs Potatisätarna, den traditionen ... Men jag var rädd för att tematiken och miljön skulle ligga mig i fatet, jag trodde faktiskt det.