Skönt flyt på Flowfestivalen

Kanyefest och queer magi

När Kanye West höll en konsert i Bergen häromdagen utropade norska tidningen VG att den som kommer att se hans spelning i Øya följande dag "kommer ikke til å skjønne hva som traff dem".Konserten, som fick fullt betyg, beskrevs som en genialt pompös och svulstig hybrid av "konstmuseum, grekiskt drama och balett".

Att kalla Kanye West för hiphop-artist är som att säga att Prince "spelar funk". West hör till de artister som suddat ut gränserna mellan mainstreampop, rap och konceptuellt allkonstverk. Att han är det stora avslutningsnumret på Flow på söndag passar alldeles bra in i bilden man har av hans enorma ego – en man som vill befinna sig i centrum av all kreddighet, som både vill äta kakan och ha den kvar och dessutom lyckas med det.

Vänta er alltså ingenting mindre än en spektakulär show.

Men Flow rymmer förstås fler konstiga hjärnor än Kanyes. Personligen ser jag just nu mest fram emot Ariel Pink's Haunted Graffiti, som spelar efter midnatt i natt. Ariel Pink är också en artist som är svår att placera i musikaliska eller estetiska fack. Mest får han mig att tänka på sjuttiotalets New York och kretsarna kring Lou Reed. Musiken är både mörkt queer, drogflummigt humoristisk och med en skruvad känsla för popmelodier. Live kan det antagligen sluta lite hur som helst, men vi hoppas på det bästa.

Av Philip Teir

Ariel Pink's Haunted Graffiti, Nokia Blue Tent, 0.30, fredag
Kanye West, Stora scenen, 21.30, söndag

Min så kallade hipsterfestival

Det finns få vedertagna sanningar som jag lever efter. En av dem är att Flowfestivalen är Helsingfors motsvarighet till Forneldarnas natt – den sista varma påminnelsen om en sommar som gått. De senaste sju åren har det gått precis så.

Första året stack tjärdoften i näsan och svetten lackade när Marlena Shaw visade oss i publiken var skåpet stod. Efter det har festivalen bjudit på både katastrofala experiment – som att placera James Murphy från LCD Soundsystem i direkt solljus – och minnen som man aldrig kommer att glömma, däribland en spottande Alice Glass på tio centimeters avstånd.

I år är det James Blake som kommer att besegla min höst. Om det blir till tonerna av hans ångestladdade cover av Feists Limit to Your Love kan det hända att löven vissnar snabbare än beräknat. Om jag fått bestämma hade jag lämnat festivalen med Battles klassiker Atlas ringande i huvudet.

Årets festival känns som en sur överraskning som klibbat sig fast längst ner i godisskålen. Förväntningarna var höga, men sist och slutligen är det ganska tråkigt. Det finns ljuspunkter – Twin Shadow, Pantha du Prince och El Guincho har jag stora förhoppningar inför.

Tur nog styr man ju kosan till Siltanen natten till måndag. Trots att festivalen är slut är inte festen över. På måndag får man börja fundera på vem som spelar nästa år. Så att man kan börja gnälla i god tid.

Av Stefanie Sirén

El Guincho, Nokia Blue Tent, 22.45, fredag
Pantha Du Prince, Voimala-klubi, 1.30, lördag
Twin Shadow, Stora scenen, 19.30, söndag
Battles, Nokia Blue Tent, 21.15, söndag
James Blake, Nokia Blue Tent, 23.15, söndag

Dansa, och dansa mera!

Svett. Och fötterna fulla med skavsår. Inför den åttonde Flowfestivalen försöker jag fundera över gemensamma nämnare för åren som gått och en är definitivt att Flow alltid kör mig helt slut. Det må sen vara till souldivor med pondus eller sommarens tillfälliga syntpop-wonders, men varje år har jag fått dansa och svänga så det värker i hela kroppen efteråt.

I år gör jag som majoriteten och satsar mest på lördagen, som under åren blivit huvuddagen där de mer kända artisterna placeras. Det är två unga, starka brudar jag mest ser fram emot. Jag överdoserade på Lykke Lis debutskiva våren 2008 när hon också skulle spela på Tavastia men blev sjuk. Har väntat sedan dess och jag gissar att spelningen blir som Ladyhawkes på Flow 2009: ett hav av 20–30-åriga kvinnor kommer att stå där och trängas, armbågas och njuta. Om Lykke Lis spröda röst håller också live lär ha mindre betydelse, vi kommer att stå där för rytmen och orden.

Lördagens andra stora tjejnamn är nästa stora superstjärna Janelle Monáe, som kombinerar en kraftfull soulröst med danssteg som vinner över Michael Jacksons under hans bästa (unga) år. The funky is on!

Bland det digra matutbudet rekommenderar jag i år restaurang Juuris sapas (finska tapas, ju) som under lördagen kombineras med jazz av Timo Lassy Trio. Och ni med barn ska inte missa den barnvänliga söndagseftermiddagen. På med Peltorskydden och låt musiken få också de minsta kropparna i rörelse.

Av Marianne Sundholm

Lykke Li, Stora scenen, 21.15, lördag
Janelle Monáe, Nokia Blue Tent, 22.30, lördag

Läs mera i fredagens Hbl.