Bullerkriget fortsätter på Flow

– Inte är det ju någonsin någon som tackar, de nöjda håller tyst, säger Stuba Nikula, som har kämpat i bullerkriget redan i 15 år.

Som verkställande direktör för Kabelfabriken och mångårig festivalarrangör är Nikula beklagligt bekant med sura grannar. Han kallar fenomenet en minoritetsdiktatur – en liten grupp missnöjda människor lyckas förstöra det roliga för tusentals nöjda stadsbor.

Nikula hyr Söderviks konsertområde i Fiskehamnen. I dag börjar tredagsfestivalen Flow, sommarens enda evenemang i Södervik som fått undantagstillstånd och får hålla på till långt in på natten.

I Fiskehamnens knutar ordnades också Foo Fighters konsert i juni. Det blev stort hallå om evenemanget trots att det höll måttet i alla decibelmätningar och slutade på minuten när det skulle. Nikula fick nog.

– Sex människor hade klagat, vilken stor kris alltså. Sedan tänkte ingen på att 28 000 människor njöt av konserten.

”Lite oljud hör till”

Nikula uppmanade sina Facebookvänner att ta kontakt med Miljöcentralen, det vill säga institutionen som övervakar att decibelgränser inte överskrids och ljudnivåer mäts på rätt sätt, och berömma evenemanget. Sagt och gjort. Det var hundratals som talade om för handfallna Miljöcentralen hur trevligt det var på Foo Fighters konsert.

– Det var mycket positiv feedback, och vi behandlar den på samma sätt som den negativa. Det finns bestämmelser om hur högt ljudet får vara, hur ofta evenemanget upprepas, var det är beläget och hur länge det får pågå. Att villkoren uppfylls väger mer än vare sig beröm eller klagomål, säger Tanja Rajamäki som är miljögranskare på Miljöcentralen.

Positiv kritik ger alltså inte fler tillstånd, och den omkullkastar inte klagomålen. Det finns folk, äldre människor, till exempel som lider av oljudet och inte kan fly från sina hem. Dem måste vi beakta, säger Rajamäki. Siffrorna talar – om en för hög bullernivå uppmäts kan festivalen få problem därpå följande år.

– Positiv respons signalerar däremot om att evenemang behövs i Helsingfors, att de hör staden till, säger Rajamäki.

Stuba Nikula är av samma åsikt, men tycker att den som bor i stan inte borde vara så känslig, lite oljud hör till.

– Det ilar i maggropen när jag ser folk gå omkring med midjeväskor. Det kallar jag visuell förorening. Men inte anmäler jag magväskorna till Miljöcentralen för den sakens skull, det hör inte till min världsbild.

”Staden borde kräva mera”

Nikula tycker att ämbetsverken filar på paragraferna och förbjuder allt som bara går att förbjuda, i säkerhetens och hälsans namn. Mot det har förnuftet ingen chans.

Och Rajamäki på Miljöcentralen talar faktiskt om hälsa.

En god nattsömn och ro i det egna hemmet är rättigheter invånarna måste ha.
– Målet är att hålla ljudnivån i styr och sprida evenemangen så mycket som möjligt, samma människor ska inte behöva lida hela tiden.

Nikula tycker att begränsningarna är besläktade med rädsla.

– Vi lever i en demokrati, och det betyder att också ämbetsverken har mycket makt. Staden borde räta på ryggen och kräva mera, det finns alltid undantagstillstånd som går att tillämpa. Så länge man är rädd för att göra fel kommer kontrollbehovet att hålla i sig.