Roxette bjöd på nostalgisk joyride

Jublet stiger redan i bussen på väg ner för de vindlande serpentinvägarna längs med kalkbrottets väggar. Passagerarna hänger som skolbarn med näsan mot glasrutan. Långt där nere skymtar scenen.

– Skåda på riktigt, Pargas är ju som Grand Canyon! skriker en exalterad kvinna från Vasa.

– Nej, det är som Kanarieöarna, säger hennes imponerade pojkvän.

– Det är ju en jättestor arbetsplats, säger deras kompis nyktert.

Den sistnämnda är närmast sanningen. Samma vecka som Roxette kommer på besök och åtta tusen människor samlas på dagbrottets botten har Nordkalk sprängt loss sten som vanligt. Arbetet har bara tagit en kort paus för sommarens stora musikhändelse i staden.

– Vi är här för våra tonårsidoler Roxette, men som gammal Pargasbo är det häftigt att få komma ner i gruvan för första gången, säger Pia Rannikko, numera lärare i Vanda.

Hennes kollega Jonna Sundqvist håller med.

– Vi trodde aldrig att vi skulle få uppleva dem på scen igen efter Marie Fredrikssons hjärntumör. Det är extra kul att de väljer att komma till Pargas.

Tvättmedelsfräscht

Det ligger en förväntan i luften som cirkulerar ovanför de lätt grånade tinningarna och de nyfönade slingorna. Det är sommar i Svenskfinland och konserten är som en enda stor klassträff. Folk minglar och stöter på bekanta. Det är seglarskor, ljusa skjortor och en lätt doft av Ariel Ultra som förstärker intrycket av de kalkvita väggarna.

Som en glad färgklick dyker Borgåparet Johanna Lindholm och Calle Grönqvist upp.

– Roxette är åttiotal för oss, så vi tänkte oss grälla färger och Miami Vice, säger Johanna.

– Det är kul att kunna gå runt och kunna prata svenska med vem som helst, säger Calle.

Vem de gillar bäst av Marie eller Per Gessle leder till en viss debatt. Men som försäljningsmänniskor vet de att kompromissa.

– Bäst att hålla med frugan och säga Gessle, så man inte får sova på soffan i natt, skrattar Calle.

– Kom till Tolkis så får du se!

Städad festival

Ett gräsligt coverband i neonkläder har klivit upp på scenen. De får i gång publiken med sin mix av Jon Bon Jovi och Bryan Adams. Folk dansar på stället i klungor och rockar loss. Några få rockar hårdare än andra och leds varsamt ut att nyktra till i fyllebussen.

Men man förstår att det här är ett helt annat Finland än grannfestivalen Ruisrock, särskilt när man ser de uppställda campingstolarna en bit från klungan. Herrar i små mustascher plockar fram sina tubkikare, och det verkar nästan som det skulle häcka rara fåglar i Per Gessles ökända frisyr under konserten.

– Vi började i ett bombskydd 1992 att ordna konserter och nu är vi här i kalkbrottet. Helt fantastiskt, säger Tage Eriksson, ordförande för Rowlit som organiserar konserten.

Han prisar akustiken, den unika miljön och att de inte stör någon trots närheten till staden. Att de lyckades pricka in fullträffen med att boka Roxette är resultatet av hårt arbete från hans medarbetare.

Förra året var de femton meter högre upp men brytningen gör att gruvgolvet sjunker hela tiden.

– Jag vet inte om vi kan vara här nästa år eftersom bottnen då kanske är för liten. Men vi tar en dag i taget, det har vi gjort ända sedan starten.

Han överröstas av ljudet när den svenska popinstitutionen Roxette äntrar scenen. Svenskarnas attityd är långt från de sedvanliga rockmanéren, och passar de artiga finlandssvenska applåderna.

– God kväll, säger Marie.

– Vilket fantastiskt ställe! Jag måste ta ett foto och skicka till mamma, säger Per.