Na-na-na-naa är inte alltid tillräckligt
Roxette bjöd i helgen på nostalgishow i kalkgruvan i Pargas. Men för dem som ville ha mer än bara nostalgi lämnade spelningen en del att önska.
Det är snart nio år sedan Marie Fredriksson fick den hjärntumör som effektivt satte stopp för allt vad som Roxette då hette. Fredriksson övervann cancern och i fjol lanserade hon och Per Gessle en småskalig comebackturné för att testa sig fram. Tydligen var resultatet lyckat eftersom duon några månader senare berättar att det skall komma både skiva och den första världsturnén på femton år. Skivan kom och nu är världsturnén i full gång.
Hela turnén lär vara uppbyggd med Fredrikssons hälsa i åtanke, inte för stressigt spelschema och tillräckligt med vila. När bandet stiger upp på scenen i gruvan i Pargas och kör i gång gamla hitten Dressed for Success är min första tanke att det här med världsturné kanske ändå inte var en så bra idé.
Det hela känns tamt och släpigt. Man får känslan av att bandet nästan är uttråkat på scen – i första låten! Kanske det blir så när man spelat samma låt i 23 år, men det är ju ändå nästan tio år sedan de var på en ordentlig turné. Som tur är verkar Dressed for Success handla mer om någon sorts inledande nervositet. Det blir bättre vartefter.
Per Gessle deklarerar i något skede att det här är en turné där gamla hits varvas med nyare överraskningar. De står vid sitt löfte, men problemet är att materialet fungerar något ojämnt. Marie Fredrikssons sjukfrånvaro har tagit ut sin rätt, och hennes röst håller inte riktigt i alla låtar. Det här gör att låtarna där Gessle bär huvudansvaret för sången verkar starkare. Fredriksson blir ändå bättre låt för låt och när det är dags för avslutningslåten Listen to your heart håller den i alla fall tillräckligt för publiken i kalkgruvan i Pargas.
Precis som med Dressed for Success blir det lätt på autopilot i några av de gamla hitsen, därför är det också de nyare låtarna som sticker ut som konsertens bästa. Ett undantag är den gamla hitten Dangerous som lyckas bli riktigt kalasig. 7twenty7 är enligt Gessle en av deras egna favoriter, och den här kvällen fungerar låten hur bra som helst. Keyboardisten Clarence Öfwerman bjuder till och med på ett syntsolo, något som världen helt klart har alltför få av. Att det är en av Gessles favoriter märks i hans inlevelse på scenen – vilda gester, stort leende och allt.
På tal om Gessles gester lämnade hans scenframträdande i övrigt något att önska. Det är frågan om en märklig mix av publikälskande och total frånvaro – i vissa stunder är han där med publiken medan han i andra är swaying to the band på autopilot.
De som egentligen sist och slutligen bär upp hela showen blir kanske något överraskande musikerna som duon har med sig. De visar sig vara helt fantastiska. Gitarristen Christoffer Lundqvist är helt vild där han springer runt på scenen. Han står för nästan halva showen under kvällen. Helena Josefsson stöder snyggt Fredriksson i sången, och står också själv för en hel del scenshow. Bäst blir det när Lundqvist, Josefsson och basisten Magnus Börjeson bildar ett tåg och hoppar fram över scenen i She's Got Nothing on (But The Radio). En av spelningens bästa låtar där alla verkar ha roligt, både publiken och bandet. Bandet är i övrigt så musikaliskt proffsigt att det inte egentligen finns något att klaga på när det kommer till musiken.
Kalkgruvan i Pargas hör kanske inte till de mest konventionella arenorna under turnén, men publiken är med och gillar – It Must Have Been Love sjungs nästan till hälften av publiken. Trots det lyfter det hela inte riktigt.
Låtarna är för ojämna och trots att det i stunder tar fart eller blir känslosamt så räcker det inte riktigt ända dit. The Look som skulle vara en naturlig klimax för spelningen lyckas trots det alltid så trevliga na-na-na-naa inte med sin uppgift och blir ännu en i raden av autopilotlåtar. För många var nostalgin säkert helt tillräckligt, och det bjöd bandet på i mängder. Men då det är frågan om en grupp på världsturné så skulle det ha varit roligt med lite mer och lite större.