Andrea Svanbäck: Ge plats!

– I dag gör 23-åringar filmer direkt på webben och de ser bättre ut än någonting som tidigare gjorts.
Citatet tillhör stjärnregissören David Fincher som i lördags blev intervjuad i Hbl. Det han säger är sant. Aldrig tidigare har så många gjort film utanför de etablerade systemen – historier som ibland skryter med bara yta men med jämna mellanrum lyckas utmana och ifrågasätta den etablerade kulturvärldens konstsyn.

De tillgängliga, enkla produktionssätten är ingen nyhet. Utvecklingen har pågått i tio­tals år, vilket börjar synas på biograferna där allt fler nydanande produktioner slår sig fram. Inhemska exempel är delvis publikfinansierade Iron Sky och nyligen Jussibelönade Snart 18. I Sverige syns en liknade trend med Gabriela Pichlers Äta sova dö och Malik Bendjellouls Seaching for Sugar Man. Bägge är gjorda av debutanter och tydliga i sin ambition att skapa nya berättelser.

Därför höjer jag på ögonbrynen då Veli-Pekka Lehtonen i Helsingin Sanomat den 5 februari väljer att tolka dubbelsegern för inhemska Snart 18 i klasserna bästa film och regi under förra söndagens Jussigala som ett resultat i första hand styrt av sympatiröster. Snart 18 vann framför näsan på flerfaldigt nominerade ”favoriter” som Vuosaari och Utrensning, båda typiska storfilmer med självsäkra anslag och påkostad marknadsföring.

Vinsten doftar protest, tycker en överraskad Lehtonen, och menar att en majoritet av yrkesfolket (som alltså utser segrarna) tycks vilja ifrågasätta den manliga branchdominansen och lyfta fram nya namn.

Visst, Marit Lalli som gjort Snart 18 är debuterande regissör, har gjort merparten av jobbet med filmen utanför de etablerade produktionssystemen och blev dessutom den första kvinnan på evigheter att ta hem statyetterna. Men det gör inte filmens innehåll obetydligt. Historien om några unga killar på väg in i vuxenvärlden är tvärtom ovanligt välregisserad, brännande och värd prisen helt oberoende av all solidarisk välvilja i världen.

Helt tydligt tenderar angelägna debutanter att ifrågasätta synen på etablissemanget – i det här fallet filmare som tack vare sin erkända status får göra dyra filmer om och om igen. Men också nykomlingar ska få ha en andra och tredje produktion i tankarna. All suktan efter säkra kort och prat om film som lukrativ industri med arbetsplatser att skapa och marknader att kapa har gjort att ansvaret för den konstnärliga utvecklingen överlämnats till mindre aktörer. När de sedan levererar kvalitet med en ny konstnärlig ambition och riktning för hela branschen är det inte sympati eller överraskade miner som behövs utan uppmuntran, pengar och tillräckligt med plats att verka. Också om det innebär att en nionde Vares-film ryker.

P.S Även i Svenskfinland dyker allt fler annorlunda filmprojekt upp. Kolla till exempel 8 Kilsa, en i Kyrkslätt festligt gjord remake av Eminems hiphopklassiker 8 Mile eller Jakobstadsproduktionen Smanderoon! With A Vengeance, en explosiv småstadshistoria som just gått upp på bio i Österbotten.