Shakespeare-inspirerat. Kevin Spacey spelar huvudrollen som den demoniska Frank Underwood i Netflix nya tv-serie House of Cards. Rollen bygger på Shakespeares pjäs Richard III.

Från Oscarsfilm till tv på webben

I går var det världspremiär för tv-serien House of Cards på webbtjänsten Netflix. Kevin Spacey spelar huvudrollen och oscarsnominerade David Fincher regisserar. Framtidens biopremiärer sker på nätet, tror Fincher själv.

I korridorerna på Soho Hotel i London slussas journalister från rum till rum av ivriga pr-människor som är hitflugna från USA. När webbtjänsten Netflix tar steget från plattform – för strömning av serier och film – till att producera innehåll läggs mycket krut på marknadsföring.

Men på sätt och vis bryter Netflix ny tv-mark. Många har tidigare gjort serier exklusivt för webben, men inte i den här omfattningen.

House of Cards regisseras av oscarsnominerade David Fincher och huvudrollen spelas av Kevin Spacey, en av de största stjärnorna i Hollywood. Budgeten lär ligga på 4 miljoner dollar per avsnitt. Netflix vann budgivningen om serien mot både HBO och AMC, och har redan köpt två säsonger.

House of Cards är en nytolkning av den brittiska serien med samma namn. På nittiotalet blev skådespelaren Ian Richardson känd i hela Storbritannien för sin demoniska roll som Francis Urquhart, en konservativ politiker som för en sinister maktkamp i det brittiska parlamentet. Nu tar sig Spacey an samma roll – men i Washington.

Att Fincher regisserar tv-drama är helt naturligt, säger han. Vi är ett tiotal journalister som intervjuar honom i en biosal.

– Långfilmer har blivit mer och mer som åkturer på nöjesfält. Rollfigurerna strömlinjeformas för att driva handlingen framåt. De är inte människor av kött och blod längre. Samtidigt har vi en person som Tony Soprano, som hör till de senaste tjugo årens största kulturella ikoner. Tv-serier har den fördelen att rollfiguren får tid att utvecklas. Och jag tror fortfarande att människor har ett behov av att spegla sig i riktiga karaktärer, säger Fincher.

Vigd åt Spacey
Kvällen innan har det varit galapremiär på den anrika Londonteatern Old Vic, där Kevin Spacey är konstnärlig ledare. Spacey bor själv sedan 2003 i London.
Fincher säger att rollen som den demoniska Frank Underwood hela tiden var ämnad för Spacey.

– Kevin är själv ett politiskt djur. Han förstår manipulation och förvandling. Det finns kanske två eller tre amerikanska skådespelare – John Malkovich är en – som har samma verbala kapacitet. Kevin kan ta en vardaglig fras och förvandla den till något helt annat. Han kan inte bara säga en sak, utan också få dig att förstå hur du ska förhålla dig till det han säger. Plus att han är stygg.

I första avsnittet får Spaceys rollfigur veta att jobbet som USA:s utrikesminister – som han trott att är vigt åt honom – går till någon annan. Snabbt mobiliserar Underwood alla krafter för att krossa sina fiender. Han är ivrigt påhejad av sin fru (Robin Wright), en roll som måste höra till tv-historiens mest kallsinniga.

House of Cards är både nattsvart cynisk och gastkramande.

– Om man som publik väntar sig en historia om hur folk borde bete sig så kan den kanske upplevas som cynisk. Men ingenting med de här människorna är inhumant. De agerar fullständigt konsekvent. Frank Underwood trodde att han gjort rätt, att han skulle belönas, men blir besviken. Han visste att systemet kräver manipulation men han trodde inte att man ljuger för dem som redan befinner sig inom systemet.

Under vingarna på Machiavelli
Fincher har själv inte någon erfarenhet av Washingtonpolitik, men säger att han ”känner till Hollywoodpolitik”. Seriens amerikanska manus är skrivet av Beau Willimon och upplägget är väldigt shakespeareskt.

I serien talar Spacey direkt med kameran, och bryter på så vis den så kallade ”fjärde väggen”.

– Det greppet är taget direkt ur den brittiska förlagan. Själv älskar jag idén om en Machiavelli-figur som tar dig under sina vingar och berättar hur saker och ting funkar. Rent berättartekniskt kan man dessutom få in mycket innehåll på det sättet.

Fincher och Willimon har fått skriva om manuset för att passa amerikanska förhållanden.

– Hela det brittiska klassystemet, fasaderna, att man ska bete sig på ett visst sätt. Det slängde vi ut genom fönstret. I USA är det ju en hedersbetygelse att bete sig som en skitstövel. Som filmproducenten Joel Silver har sagt: jag skulle hugga mig själv i ryggen för att göra en  deal.

Nyligen berättade regissören Peter Jackson att han avskyr tanken på hans fans ser filmer på en Ipad. Han gör i stället film uttryckligen för bio, med lösningar som den banbrytande – och utskällda – HFR-tekniken. David Fincher är av annan åsikt. Nu har han gjort en serie direkt för webben. Nästa steg är att göra film på samma sätt.

– Jag ser framför mig en situation där tittare kan se premiärer direkt i sin pekplatta. Det påkostade utseendet som vi normalt förknippar med film har blivit allt billigare att göra. I dag gör 23-åringar filmer direkt på webben som ser bättre ut än någonting som tidigare gjorts, säger han.

Våra teveapparater har också blivit större.

– Förr fanns det en uppfattning om att tv är ett medium för närbilder. Men i dag är genomsnitts-tv:n i USA 32 tum stor. De flesta som har Netflix har HD-kvalitet. I dag kan man köpa en hemmaprojektor för 10 000 dollar som är lika bra som en bioprojektor för en kvarts miljon.