Wilhelm Kvist: Hundra år senare

“I går vidtogo operafestspelen i Nyslott. Festplatsen, det minnesrika Olofsborg, erbjuder redan den de största yttre betingelser för en lyckad fest och företagets ledarinnas, fru Aino Acktés namn är en borgen för att festspelen skola i musikaliskt hänseende erbjuda det bästa som den finska sångkonsten förmår åstadkomma.”

Så skrev Hufvudstadsbladet den 4 juli 1912, dagen efter att de första operafestspelen i Nyslott hade inletts. Tidningen rapporterade vidare att åtskilliga utländska blad skrivit välvilligt om företaget och att flera turister hade arrangerat sin Finlandsresa så att de kunde övervara festspelen.

Förutom opera bjöd man på konserter, sångtävling, folkfest och idrottstävlingar. Som enda opera 1912 framfördes Erkki Melartins Aino, där Aino Ackté själv sjöng titelpartiet, något som bidrog till intresset. Det var klart att Aino Ackté, Finlands första operastjärna av sitt slag, redan då var så pass känd att hon drog en viss internationell publik. Femton år tidigare hade hon debuterat på Parisoperan och 1904–06 hade hon varit knuten till Metropolitan i New York. Som bekant var starten knagglig. Festspel ordnades 1912–14, 1916 och 1930. Sedan följde en lång paus tills evenemanget återupplivades 1967.

Aino Ackté hade uppenbarligen två väsentliga strävanden: dels att föra fram den finländska konsten och kulturen och dels att bilda folket på landsbygden. I ett brev till Nyslotts stadsfullmäktige förklarade Ackté att hon ville skapa ett årligen återkommande evenemang, som varje år skulle erbjuda en inhemsk opera på finska till ett pris, som inte skulle hindra någon från att närvara. Anmärkningsvärt är att Ackté själv lovade garantera alla eventuella förluster som evenemanget kunde medföra.

Mot den bakgrunden är det förståeligt att det med jämna mellanrum stormat så i vattenglasen kring sångarna på Nyslottscenen. Arvet efter Aino Ackté och Martti Talvela har alltför ofta uppfattats så att festivalens främsta uppgift skulle vara att stödja finländska sångare.

Avgående operachefen Jan Hultin har ändå rätt när han framhävt att ingenting blir bättre av att bara finländska sångare uppträder på Nyslottscenen. Det bästa som operafestivalen i Nyslott kan göra för invånarna i Savolax och hela Finland är att erbjuda operakonst på högsta nivå med bästa tillgängliga sångare, om de så är inhemska eller utländska.

När det gäller biljettpriset finns det förstås orsak att undra om arvet efter Ackté förvaltats på bästa möjliga sätt och om alla i dag har möjlighet att närvara. Det vore i alla fall önskvärt.