Merete Mazzarela: Författare märker ord

En sak börjar stå klar: fusionen mellan Schildts och Söderströms må ha trätt i kraft men förtroendet mellan förlag och författare lär inte gå att återupprätta om inte Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh träder fram och förklarar hur han tänkte när han jämförde författarna med Lindex-kunderna som det inte fanns nån anledning att tillfråga när företaget köptes upp av Stockmann.

Det här blir tydligt när man följer med den debatt som utlösts av VD Barbro Teirs blogg på det fusionerade förlagets hemsida. För all del, det är bara en handfull författare som är med och debatterar men ilskan över Bergh – som är debattens röda tråd – är vi många som känner igen oss i. Det är helt möjligt, kanske rentav sannolikt, att Bergh aldrig avsåg nån kränkning utan bara ville göra en rent formell, juridisk poäng. Det är troligt att han i det ögonblick han uttalade sig var för jäktad för att hinna tänka till, sånt händer den bästa.  Det är också möjligt att han inte förstod författarnas starka reaktioner.  Men efteråt borde han i så fall ha stannat upp, han borde ha låtit någon förklara reaktionerna för sig, han borde ha tagit dem på allvar.  Hade detta skett i Sverige skulle hans närmaste medarbetare omedelbart ha uppmanat honom att göra en pudel, här i Svenskfinland kunde han helt hederligt ha bett om ursäkt.  Repliken som sådan var dum – om relationen författare-förlag alls ska beskrivas i termer av företagande så är ju författarna inte kunder utan (ganska oberäkneliga?) underleverantörer – men den hade nog aldrig behövt framstå som fullt så föraktfull om det inte hade varit för den efterföljande rungande tystnaden.  Det är tystnaden som förvandlat ett ögonblicks oförsiktighet till maktfullkomlig arrogans.

Här finns en kulturskillnad: författare är människor som märker ord, författare är människor med sinne för symboler och Berghs formulering har blivit symbolen för hur ägarna skött fusioneringen. Författare är människor för vilka språkliga bilder får ett eget liv, och Berghs formulering väcker naturligtvis också i förlängningen misstanken att han tycker att författare gärna kan hålla till godo med lågprisaffärer.

Här finns också – och det är nog det allra viktigaste i sammanhanget – en skillnad ifråga om makt.  Av debatten på www.sets.fi  att döma går många författare nu med starka känslor av att ha omyndigförklarats, av att överhuvudtaget befinna sig i ett absolut underläge, av att vara utnyttjade av förlaget.  Det är förlagets VD man pucklar på för det är hon som inbjuder till dialog genom att blogga – och det är väl för all del också hon som har betalt både för att förklara förlagspolitiken och för att ta emot kritik.  Men det är inte förlagets VD som har makten och det är inte heller hon som uttalat sig dumt. Ägarna tror naturligtvis gärna att hundarna ska sluta skälla så karavanen kan dra vidare. Med den inställningen kan man bygga mycket men knappast någon blomstrande förlagsverksamhet.