Mats Liljeroos: En vindlande musikalisk väg

Konstnärlig chef på Musik Fazer, biträdande musikchef på Rundradion, kapellmästare vid Helsingfors stadsteater, körledare, dirigent och chef på Nationaloperan, rektor för Klemetti-institutet, lektor vid Sibelius-Akademin, kyrkomusiker, kördirigent, liedackompanjatör, jazzpianist och, sist men inte minst, enormt produktiv tonsättare med bland annat 17 operor på opuslistan.

Ilkka Kuusisto, 78, har hunnit med mer än de flesta under åtskilliga livstider och ännu har han inte lagt ner pennan. Med den skriver han dock bara noter och när det var dags att nedteckna minnen från ett liv i musikens tjänst gick uppdraget till litteraturkritikern och kulturredaktören Jarmo Papinniemi.

Papinniemi har gjort ett hyfsat jobb, även om texten vimlar av slarvfel, men stämman får inte samma äkthet som om subjektet själv formulerat den i skrift. Vad sanningshalten beträffar lär det dock inte spela någon större roll. Det är lika lätt att ljuga för sig själv som för en mikrofon och smärre överdrifter här och där brukar, som bekant, bara göra en bra historia ännu bättre.

Kuusisto är nämligen en historieberättare av rang och han serverar medelst sin karakteristiska, lätt lakoniska, stundtals rätt drastiska och, i de mest inspirerade stunderna, bitande självironiska humor den ena dråpliga hågkomsten och anekdoten efter den andra.
Han drar sig inte för att dela ut rejäla rallarsvingar åt folk och fä som lagt krokben för honom på den vindlande vägen genom det finländska musiklandskapet – Walton Grönroos och Seppo Heikinheimo hör definitivt inte till favoriterna – men är lika generös gentemot dem – bl.a. Harald Andersén, Jorma Hynninen och Juhani Raiskinen – som spelat i samma tonart.

Kuusisto är dock en person som inte tar sig själv på alltför stort allvar och han har konsekvent vägrat inordna sig inom vedertagna fållor. Samma gäller i mångt och mycket hans musik, men den som tror att lättsamhet och lättillgänglighet är synonymt med tandlöshet och antiintellektualism hugger i sten så det sjunger om det.

Den smidigt genreöverskridande kuusistoska estetiken är resultatet av en medveten avvägningsprocess. Även Kuusisto hängde när det begav sig i Darmstadt och höjde bägaren med både Stockhausen och Nono, men märkte mycket snart att det inte var hans melodi. Det var däremot den för finländska förhållanden unika syntesen av populärt och konstfärdigt och Sävelten siivilä är en nog så träffande titel på den furstligt underhållande berättelsen härom. Silens hål släpper igenom enbart godbitarna, kryddade med en omisskännlig glimt i ögonvrån.

Det handlar trots allt bara om musik. Inte på långt när lika viktigt som att segla.

Skribenten är musikkritiker som läst Jarmo Papinniemis och …Ilkka Kuusistos nyutkomna bok Sävelten siivilä med stor behållning.