Recension: Rapsodin tas till heders
Ilkka Kuusisto är något av en udda fågel i finländskt musikliv. Bland annat skrev han länge bruksmusik men vägrade kalla sig tonsättare. Ska det bli ändring på den saken nu?
Dir. Jaakko Kuusisto. Sol. Pekka Kuusisto, violin, Jorma Hynninen, baryton. (BIS)
Är improvisatoriskhet och rapsodiskhet av godo inom musik? Svaret beror säkert på vem man frågar och vilken tyngd man lägger på form och struktur. Frågan infinner sig ändå spontant när man lyssnar på Sinfonia Lahtis nya skiva med orkesterverk av Ilkka Kuusisto (f. 1933).
”Ilkka Kuusisto är en eklektiker, och stolt över det”, skriver Jarmo Papinniemi i sin verkpresentation i skivhäftet. Eklekticismen, det fria kombinerandet av stilar och intryck, är säkerligen ett utmärkande drag för Kuusisto, för hur skolad och bevandrad han än är, känns det som om han stretar emot de strukturer som så länge härskat inom den samtida konstmusiken.
Anti-symfoni
Kuusistos Symfoni nr 1 (1998) känns som något av en anti-symfoni med sin flyktiga tankegång från det ena musikaliska motivet till det andra. Kanske ställer symfonin också lyssnaren inför en konflikt eftersom vi i åratal har fått lära oss hur viktig det är med en uttänkt form och struktur. Det är mera Bernstein än Brahms, mera John Williams än Anton Webern som gäller.
Utmärkande för Kuusistos tonspråk är också en viss lätthet och vilja att göra musiken lättillgänglig och underhållande, ofta med poetiska undertoner bekanta från musikalvärlden. Sen är det en annan sak att Kuusisto också kan angränsa till det banala, till exempel i kantaten Kun talo alkaa soida, skriven inför invigningen av operahuset 1992. Trots det banala är användningen av Jorma Hynninens röst ändå betydligt månsidigare än till exempel i Kimmo Hakolas Kivi-sånger. Diktionen är extremt tydlig, tonmåleriet likaså.
Söner som uttolkare
I Concertino improvvisando (2006) för violin och orkester tolkas violinpartiet av sonen Pekka Kuusisto. Violinkonserten lär ha uppkommit när Ilkka rådfrågade Pekka om vad för slags konsert som fattas i repertoaren. Svaret var en konsert med improviserade avsnitt. Sagt och gjort.
Överlag känns det som om sönerna är de rätta uttolkarna för sin fars musik. Sinfonia Lahti spelar alert under Jaakko Kuusistos ledning och Pekka tolkar med inlevelse och passion violinstämman i konserten.
För den som är sugen på mera Ilkka Kuusisto kan också rekommenderas Finländska kammaroperans två relativt färska DVD-inspelningar av operorna Vapauden vanki (Frihetens fånge) med Jorma Hynninen och dansaren Tiina Lindfors som Risto och Gerda Ryti samt Nainen kuin jäätynyt samppanja (Kvinnan likt frusen champagne) med Ulla Raiskio som författaren Aino Kallas och dansaren Sami Saikkonen som Mannen. Båda är sevärda och lite liknande i sitt sätt att närma sig storyn. I Kvinnan likt frusen champagne ingår dessutom Pekka Kuusisto i en passionerad trio tillsammans med Eeva Rysä och Kristian Attila.
Impuls – Mats Liljeroos: En vindlande musikalisk väg