Stark monolog om det svåraste beslutet
Monologen om en vietnamesisk båtflykting är ett starkt inlägg i flyktingdebatten.
MONOLOG
Text: Christer Liljelund. Regi: Asko Sarkola. Översättning: Aila Tommola. Ljusplanering: Paavo Kykkänen. På scenen: Pekka Strang. Premiär 26.1 på Lilla Teatern.
Pekka Strang sitter stilla, fixerar åskådarna med blicken. Han är iklädd en grå kostym och sitter framför ett skrivbord, halvt vänd mot publiken, som om han blivit avbruten i sitt arbete. Han talar med lugn röst, berättar utan större åthävor om hur det var. Det finns en självklar auktoritet i hans tal, som kommer av den lågmälda intensitet med vilken han berättar sin historia.
Han har vår odelade uppmärksamhet.
Christer Liljelunds pjäs En lantmätares historia baserar sig på intervjuer gjorda med Tran Minh Canh, en vietnamesisk båtflykting som kom till Finland 1979. Pjäsen fick i Liljelunds regi och med Asko Sarkola på scenen sin urpremiär 1992 på Lilla Teatern, där den gick både på svenska och på finska. Man hoppas naturligtvis att Lillan också denna gång ska ge publiken en möjlighet att se den i sin ursprungliga svenskspråkiga version.
Pjäsen var en framgångshistoria som Sarkola turnerade med i flera länder. Det visar sig att den inte tappat ett uns av sin aktualitet sedan dess.
Det svåraste beslutet
Tran Minh Canh är lantmätare, och under Vietnamkriget jobbade han som högre tjänsteman i den civila förvaltningen. Han var inte inblandad i kriget, men efter att amerikanerna drog sig ur landet kom han ändå att betraktas som landsförrädare av den nya regimen. Liksom alla högre tjänstemän internerades han på arbetsläger under svåra förhållanden i två år. När han släpptes och kunde återförenas med sin fru och sina fyra barn fortsatte förföljelserna.
I likhet med två miljoner andra vietnameser bestämde sig Tran Minh Canh för att fly undan förtrycket. Inte för sin egen skull, men för att hans barn skulle få en chans. Men det är dyrt att fly, och att betala utresan för hela familjen var omöjligt. Det bestämdes att de starkaste skulle åka, de som hade bäst chanser att överleva den farliga resan. Pappan och de två äldsta sönerna äntrade en båt, och mamman och de yngsta barnen stannade.
Det här, säger Tran Minh Canh, var det svåraste beslutet en människa kan fatta. Men i nödens stund kan människan göra det ofattbara, för sina barns skull.
Viktigt debattinlägg
Monologen lever på Liljelunds oerhört starka text, och på Strangs chosefria och lågintensivt glödande framförande. Sarkola, som nu axlar regissörsrollen, har valt att minimera allt utom texten, vilket ger den en ännu större tyngd. I själva verket verkar föreställningen följa sin förlaga i det mesta. I boken Asko Sarkola naurun takana berättar Sarkola om hur han i uppsättningen jobbade bort allt skådespeleri, så att bara texten återstod. Ezio Toffoluttis avskalade scenografi verkar också ha återuppstått, med blåa draperier som symboliserar himlens och havets ändlöshet under flykten.
Som inlägg i debatten om de asylsökande som kommit till Finland under året känns pjäsen oerhört relevant. Bakom siffrorna på asylsökande som paraderas i pressen döljer sig verkliga människor. Tran Minh Canhs berättelse påminner också om att det aldrig är ett lätt beslut att lämna allt för att riskera livet på flykt till ett samhälle där man kanske kan få en chans att leva sitt liv utan förföljelser. Så konstaterar han också att begreppet ekonomisk flykting är befängt. Är man då en ekonomisk flykting om man flyr för att man inte har råd med mat åt sina svältande barn?
Att det går bra för Tran Minh Canh till slut – till skillnad från de hundratusentals som slukades av havet – vågar man kanske avslöja. På premiären finns han med, och de kalla kårar berättelsen framkallat får sin förlösning i de stående ovationer som riktas till honom och hans hustru.