Den finska folksjälen i clowntappning
Clown-tolkningen av Ilmari Kiantos roman Det röda strecket kommenterar händelserna ur ett nutidsperspektiv och drar politiska paralleller till vår tid – utan att tappa den röda tråden.
På scenen: Timo Ruuskanen, Tuukka Vasama.
Red Nose Companys premiär 22.1 på Avoimet ovet.
Att gå på clownteater är en ganska speciell upplevelse. Det finns alltid ett visst motstånd att komma över innan man kan ta till sig det som utspelas på scenen. Det har kanske inte så mycket att göra med att skådespelarna är sminkade till clowner, med röda näsor och allt. Det är snarare de förställda falsettrösterna som skaver.
Samtidigt är det just i det här motståndet hela idén finns. Genom att så tydligt markera ett avståndstagande till realismen, och samtidigt försätta sig i en löjeväckande position, kan clownerna tolka världen på ett fördomsfritt sätt.
Det här ligger i tiden. Clownteater har funnits i olika former i hundratals år, men känns helt rätt just nu, då teatern söker nya uttrycksmedel bortom den psykologiska realismen och de dramatiska kurvorna.
Red Nose Company har dessutom hittat ett utmärkt koncept, då de nu för andra gången utgår från en klassiker ur den finska litteraturen. För två år sedan gällde det Kari Hotakainens Juoksuhaudantie, nu tar clownerna sig an Ilmari Kiantos roman Punainen Viiva (Det röda strecket) från 1909.
Lustig patetik
Att Timo Ruuskanen (med clownnamnet Zin) och Tuukka Vasama (Mike) vet var de har varandra är uppenbart. Samspelet är sömlöst och improvisationen flyter lekande lätt. De uttolkar Kiantos berättelse om torparna Topi och Riika, som i sin misär nås av budet att Finlands första riksdagsval står för dörren. De lyssnar till socialistiska agitatorer och ser framför sig ett bättre samhälle, nu när de för första gången ska få dra sina röda streck på valsedeln.
Men minst lika mycket handlar det om de sidospår clownerna ständigt halkar in på. De kommenterar händelserna ur ett nutidsperspektiv, berättar om Kiantos liv och drar politiska paralleller till vår tid.
Komiken uppstår ofta genom de missar clownerna gör på scenen. De glömmer repliker eller rekvisita, har svårt att uttala långa ord och recenserar varandras rollprestationer i realtid. Varje sådant ögonblick erbjuder en gyllene chans för situationskomik, som förvaltas med hängivenhet. Ibland kan det bli lite för mycket av det goda, men ofta sitter det klockrent.
Otso Kauttos regi ser nämligen till att den röda tråden aldrig glöms bort, och att också de vildaste avstickarna från temat kan visa sig leda rätt in i nästa scen. De många musiknumren, med sånger av bland annat Iggy Pop, Nirvana och Sheryl Crow, sitter också helt rätt i föreställningen.
Nästan i smyg blir föreställningen också en pedagogiskt välfungerande presentation av Kiantos liv och verk. Det finns nämligen en stor dos aktning i den till synes respektlösa behandlingen av den litterära förlagan.
Roligast blir det när clownerna gottar sig i romanens melodramatiska beskrivningar av den finska folksjälen, med överdrivna tolkningar av torparnas misär och fattigfolkets sedvänjor. Det patetiska blir här stor komedi, och trots att svängarna tas ut ordentligt lyckas clownerna med konststycket att samtidigt vara romanen trogen.