Ett korståg mot Kekkonen och kommunismen
Mitt tidigaste minne av Georg C. Ehrnrooth är från diskussioner jag hörde i barndomshemmet. Det där med "Ehrnrooth med aphuset" fastnade lätt i små grytors öron. Helsingforsarna fick upp ögonen för den unge högerpolitikern i kommunalvalet 1956 när han gick åt planerna på att satsa pengar på ett nytt hus för aporna på Högholmen samtidigt som det var nej till bostäder för de äldre.
Biografi
Alla föll inte för aptricket, men många gjorde det och Ehrnrooth blev invald. Han fortsatte på temat i riksdagsvalet 1958 och det blev succé med första försöket. Ehrnrooth blev sedan SFP:s röstmagnet i Helsingfors i många val. Till SFP-ledarnas allt större förtrytelse.
Det var nämligen utrikespolitiken och kritiken av president Urho Kekkonens linje som var Ehrnrooths stora passion. Den som inte hyllade Kekkonen och VSB-pakten blev obönhörligt utskuffad i den politiska marginalen och en skugga föll samtidigt över partiet.
Ehrnrooths kamp mot Kekkonen och kommunismen förde honom så långt ut i marginalen som det bara gick. Marginaliseringen skildras utförligt i forskaren Riku Keski-Rauskas utmärkta biografi Yksinäinen Ehrnrooth – Georg C. Ehrnrooth YYA-suomen puristuksessa (den ensamme Ehrnrooth – Georg C. Ehrnrooth i kläm i VSB-Finland).
Keski-Rauska visar hur Ehrnrooths uppväxt och släktband, den adliga industrisläkten Ehrnrooth på fädernet och Mannerheim på mödernet, påverkade hans syn på världen. Det fanns gods och guld, men tragedier och orättvisor likaså, och marskalk C.G.E. Mannerheims gudson kunde inte se det kommunistiska Sovjetunionen och de finländska medlöparna som annat än det stora hotet mot frihet och demokrati.
Samtidigt som allt fler politiker med president Kekkonen i spetsen bugade och bockade österut och motiverade det med att det var klokast med tanke på Finlands överlevnad som självständig stat blev Ehrnrooth bara mer hätsk i sin kritik. Han ondgjorde sig över att makthavarna i själva verket gav ifrån sig av Finlands självständighet, över att bugandet och bockandet ofta mest var betingat av omtanke om den egna politiska karriären och över att Kekkonens inflytande över snart sagt alla samhällsområden växte till osunda proportioner.
Ehrnrooth och andra kritiker inom SFP och Samlingspartiet stämplades som antisovjetiska högerextremister och deras politiska liv försvårades på alla sätt. Boken beskriver hur sovjetiska ambassadens Albert Akulov kom åt Ehrnrooths brev och använde dem för att bokstavligen svartstämpla honom. Varken Posten eller det politiska etablissemanget visade något intresse för att utreda saken.
Kampen om undantagslagen, med vilken Kekkonen kunde fortsätta 1974 utan regelrätta val, ledde till en brytning med SFP, och Konstitutionella folkpartiet grundades.
Ehrnrooths oförmåga att kompromissa och lyssna på andras argument fick honom på kant med vänner och bundsförvanter. Han blev alltmer isolerad. Det blev legitimt att mobba honom.
Själv konstaterade Ehrnrooth att "det har blivit ett folknöje att göra narr av mig". Inför riksdagsvalet 1991 deltog också FST:s OBS-redaktion, där jag då jobbade, i folknöjet. Kollegan Magnus Hertzberg och jag besökte Ehrnrooths väljarträff på Ekbergs kafé och när vi klippte ihop rapporten snabbade vi upp hans tal om ryggradslösa politiker så att rösten åkte upp ett par oktaver och han lät som en ilsket tjattrande ekorrunge.
Som Keski-Rauska konstaterar fick Ehrnrooth rätt i det mesta till slut. Vad hans linje hade lett till är ändå omöjligt att veta. Frågan kvarstår: Har man rätt om man har rätt under fel tid?
Marianne Lydén
Skribenten är fri publicist och tidigare långvarig politisk reporter bland annat vid HBL.