När faster vägrar dö
Angelägna teman tittar fram, men skämten är förutsägbara så det förslår i Lilla Teaterns Faster och jag.
Text: Morris Panych. Översättning: Jan Nåls. Scenografi: Max Wikström. Dräkter: Sari Salmela. Ljud: Antero Mansikka. Ljus: Ville Aaltonen. Mask, peruk: Jaana Nykänen.
På scenen: Sampo Sarkola, Ulla Tapaninen.
Premiär på Lilla Teatern 21.2.
Lilla Teatern öppnar sin vårsäsong med kanadensaren Morris Panychs svarta komedi Faster och jag (Auntie and Me, också uppsatt med titeln Vigil), där två roller med motsatt social status möts, nämligen medelåldersmannen och den gamla tanten.
En cynisk banktjänsteman kommer för att vaka vid sin skröpliga fasters dödsbädd – inte av sympatikänslor, utan för att kassera in ett potentiellt saftigt arv. Kruxet är att hon vägrar dö.
Medan han representerar en samhällsgrupp med traditionellt tolkningsföreträde, representerar hon ett mer marginaliserat perspektiv. Trots vissa maktförskjutningar mellan dem, går pjäsen från 1995 en normbekräftande väg. Mannen talar, tanten tiger, i nästan två timmar.
Anmärkningsvärt, särskilt då fastern spelas av komikerlegenden Ulla Tapaninen, som den här gången inte får många sylar i vädret. Så är det inte heller lätt att operera med tystnad som uttryck för motstånd på scenen. Visst kan Tapaninen spela med små medel, det blir roligt när hon petar på sin sovande brorson med sin käpp eller hänger ett vitt lakan över honom, som för att täcka över en otrevlig möbel. Fastern lyckas också skickligt parera sin arvinges mordförsök, men i övrigt är rollen nedtonad. I det senapsgula sovrummet ligger hon alltsomoftast nerbäddad, med en rädd, road, alternativt likgiltig uppsyn.
Få överraskningar
Nåväl, det finns en twist i Panychs manus, och fastern har ett ess i rockärmen, men på det hela taget känns det som slöseri med den enorma resurs som Tapaninen tveklöst utgör.
Desto mer plats får brorsonen, vars mun går som en kulspruta. Ingen alldeles lätt roll för Sampo Sarkola att axla, då pjäsen i princip är en två timmar lång monolog. Men Sarkola är rutinerad och plockar poäng på att säkert pendla mellan cynism och sårbarhet (ja, brorsonen har en trasig barndom i bagaget).
Säker, men utrustad med få överraskningar, är Raila Leppäkoskis regi. Synergieffekter i stil med dem som Leppäkoski och Tapaninen odlat i sina Lava-ammuntaa-humorshower på Ryhmäteatteri, uteblir emellertid.
Igenkännbart tema
Pjäsen tangerar ändå angelägna teman som död, ensamhet och samhällets svaghetsförakt. Det blir inga aha-upplevelser, men säkert väcker tematiken igenkänning.
Framför allt är det ett mitt-i-livet-perspektiv som Morris Panych tar sig an. Brorsonen har ett makabert rationellt förhållningssätt till döden och ser sin gamla faster främst som en börda. Men så småningom får egoismen ge vika när han ställs inför den verkliga innebörden av livets förgänglighet. Det handlar också om ensamhet som drabbar ung som gammal.
Panychs text har emellertid många brister. Bombardemanget av förutsägbara oneliners, i stil med "Vet du hur mycket en urna kostar nu för tiden?" och "Varför sminkar du dig? Det ska du låta begravningsentreprenören ta hand om!", som präglar hela första akten, är ansträngande. Någon smaklöshet smyger också in, som när brorsonen gör sig lustig över sin gamla lärarinna, "en plufsig rumänsk dvärg". Brorsonens utgjutelser om sin olyckliga barndom, som ska ge rollen djup, är varken skarpa eller originella.
Andra akten fungerar bättre än den forcerade första akten. Brorsonen taggar ner en aning, tonen blir allvarligare och figurerna får mer plats för samspel.