Musikrecension: Inte fullt så inspirerande
Med tanke på hur dirigenten Andrej Borejko presenterades i programbladet, hur mycket beröm han fått för sina innovativa programhelheter och hur han förs fram som en riktig ambassadör för ny musik, kändes upplägget med HSO i onsdags olovligt tråkigt.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent Andrej Borejko. Solist Nikolaj Znaider, violin. Wagner, Beethoven, Sjostakovitj. Musikhuset 20.1.
Lite Wagner i början, Beethovens violinkonsert och Sjostakovitjs femtonde symfoni. Med Bach som encore. Standardrepertoar med andra ord.
Den enda meningsfulla kopplingen infann sig mellan Wagners Ring, Sjostakovitjs femtonde symfoni och ödets ledmotiv som Sjostakovitj citerar i sin symfoni. I övrigt är Sjostakovitjsymfonin med sina många absurda och ironiska inslag, och raljerande citat av både Wagner och Rossinis Wilhelm Tell, som en överlång bagatell (42 minuter). De många och långa solona och duetterna för udda instrumentkombinationer såsom trombon och kontrabas bidrar till intrycket.
Visst är det här musik präglad av den terror som Sjostakovitj upplevde under sin livstid och säkerligen finns här en massa inbyggda meningar, men det går inte att undgå tanken på att symfonin är en antiklimaktisk avslutning på tonsättarens hela omfattande symfoniska produktion. Som om han visste att samtiden sprungit förbi honom och att hans röst inte längre var lika stark när döden nalkades.
Framförandet var det dock inget fel på. HSO spelade övertygande i Sjostakovitj, både som ensemble och på individnivå och speciellt kom man att lystra till Tomas Nuñez-Garcés elegiska cellosolo och Jan Söderbloms ettriga violinsolon från konsertmästarplats.
Intressant var också att höra violinisten Nikolaj Znaider live. Znaider blev trea i Sibelius-violintävlingen 1995, samma år som Pekka Kuusisto vann och Elisabeth Batiashvili blev tvåa, och två år senare vann han Queen Elizabeth-tävlingen i Bryssel. Beethovens violinkonsert har han spelat in två gånger på skiva, och flera andra inspelningar har det också blivit med åren.
Znaider är kanske inte lika själfull och spontan som Kuusisto eller Batiashvili, men han är ytterst professionell och har en sagolikt bärkraftig och genomträngande ton. Som mest befriad låter han i sina solon, inte minst i kadensen späckad med trillar, medan han är lite mer inordnad när han spelar med orkestern. Bach spelar han elegant och med känsla för form.