HBL 2011: Porten öppen till Hillborgs himmel
Anders Hillborgs musik präglas av en stark dualism. Den är samtidigt tidsbunden och tidlös, statisk och dynamisk, abstrakt och konkret. Är detta ett äktenskap mellan känsla och förnuft?
Kungliga filharmonikerna, dir. Sakari Oramo, Alan Gilbert, Esa-Pekka Salonen. (BIS)
Anders Hillborg (f. 1954) har blivit känd som en av Sveriges främsta tonsättare. Under studietiden vid Kungliga musikhögskolan i Stockholm i slutet av 70- och början av 80-talet tog han starka intryck av bland annat Brian Ferneyhoughs (f. 1943) komplexitet. Hillborgs grepp om komplexiteten skiljer sig dock från Ferneyhoughs och precis som Sara Norling antyder i sin fantasieggande essä i skivhäftet präglas Hillborgs musik av en sensibel dualism: ”Här samsas komplexitet med kommunikation, sensualism med humor, hypnotisk meditation med drivande rytmer, allt parat med en originell formkänsla och orubblig hantverksskicklighet.”
Detta är egentligen en träffande beskrivning av musiken på Kungliga filharmonikernas nya skiva med fyra av Hillborgs verk från de senaste tretton åren, King Tide (1999), Exquisite Corpse (2002), Dreaming River (1998) och Eleven Gates (2005–06). Skivan är också en av årets starkaste och mest fascinerande lyssnarupplevelser för mig – samtidigt statisk och dynamisk, samtidigt abstrakt och konkret.
Dynamisk minimalism
Inledande King Tide låter förvånansvärt amerikansk med sin motoriska minimalism (tuggande sextondelar). De starka och mörka melodiska inslagen bidrar till ett dynamiskt intryck, liksom baslinjen som långsamt masar på sig. Allt kulminerar i några skarpa toner som bryter igenom och tystar allting annat. Om det inte vore för titeln, som ger vid handen ett samspel mellan ebb och flod, kunde det här lika gärna vara urban musik med miljoner röster som samverkar till något abstrakt.
Hillborg har beskrivits mera som en musikalisk ja- än nej-sägare. Det är inte Schönbergs regler utan Stravinskys aptit som han tilltalas av. Det hörs kanske i form av ”primitiva” inslag: starka fysiska rytmer i Exquisite Corpse och ett par kinesiska oboer som sätter sprätt på Dreaming River. Eleven Gates är som en samling imaginära portar och kalejdoskopiskt skiftande klangvärldar, där lyssnarupplevelsen kan liknas vid att gå igenom en spegel eller förflyttas till en annan värld. Det är programmusik men med surrealistiska titlar såsom Confused Dialogues with Woodpecker (förvirrade dialoger med hackspett) eller Into the Great Wide Open (in i det stora vida fria).
Kungliga filharmonikerna spelar sagolikt bra – levande, skarpt och alert. Roligt också att verken dirigeras av tre av Hillborgs främsta ambassadörer, Sakari Oramo, Alan Gilbert och Esa-Pekka Salonen.
Publicerad i HBL 2.11.2011.