Skivrecension: Oortodoxa urbana stämningar
Juhani Nuorvalas rytmiskt vitala, urbant färgade och oortodoxt klingande musik känns som en fräsch fläkt i ett rum som stundtals kan te sig unket på ett nog så självtillräckligt sätt, skriver Mats Liljeroos.
Tuuli Lindeberg, sopran, Topi Lehtipuu, tenor, Juho Laitinen, cello, Markku Luolajan-Mikkola, viola da gamba, Mikael Helasvuo, flöjt, Heikki Nikula, klarinett, Harri Mäki, basettklarinett, Susanna Kujala, orgel, Jouko Laivuori, Moog synthesizer, Battalia under Kirmo Lintinen. (Alba)
Juhani Nuorvala (f. 1961) är en främmande fågel på den finländska samtidsmusikhimlen. Den äktmodernistiska rationella komplexiteten, som länge upprepades som ett mantra och ännu långt ifrån spelat ut sin roll, har aldrig varit Nuorvalas grej, vilket självfallet inte betyder att hans musik inte kan vara såväl komplex som rationell. Det skrivs bara inte åhöraren på näsan.
Nuorvalas rytmiskt vitala, urbant färgade och oortodoxt klingande musik känns som en fräsch fläkt i ett rum som stundtals kan te sig unket på ett nog så självtillräckligt sätt och hans intresse för alternativa stämningar – framför allt kontrasten mellan ren och tempererad stämning samt mikrotonalitet – förlänar tonspråket en fascinerande tilläggsdimension.
Nuorvala hämtar inte sällan sin inspiration från den så kallade populärmusiken – han har periodvis tagit pauser från det gängse komponerandet för att ägna sig åt elektronisk dansmusik – vilket framgår av exempelvis den nya samlingsplattans skönt pulserande öppningsspår Boost (2009), skrivet för cello och den på 70-talet så populära Moogsynten.
Starka stämningar
Juhani Nuorvala har även varit aktiv som teaterkompositör, för det mesta i samarbete med dramatikern och regissören Michael Baran. Ett bra exempel härpå är ”titellåten” 7.13 (2001), ett slags dramatisk scen eller miniopera för sopran, tenor (härliga Tuuli Lindeberg & Topi Lehtipuu) och barockensemble, där Nuorvalas förmåga att med enkla medel skapa starka stämningar firar triumfer.
I Prélude non retouché (2012), på kornet framfört av Susanne Kujala på Pauluskyrkans barockorgel, möter en fransk estetik minimalism och bluesfärgad rock, medan det för Markku Luolajan-Mikkola skrivna gambastycket Solo per viola da gamba (2008) speglar Nuorvalas mer introvert grubblande sida.
I de snärtiga Fem stycken för flöjt och klarinett (1994) hade Nuorvala ännu inte funnit sitt helt egna uttryck, medan min favorit är Concertinon (2001) för basettklarinett och DJ-inspirerat ljudband – en satellit till den ävenså för suveräne Harri Mäki skrivna klarinettkonserten – där klubb- och konstmusiken skakar tass på ett sällsynt konstruktivt sätt. Uppfriskande!