Skivrecension: Till proggens rötter
Inhemska Octopie har spelat in en psykedelisk rockopera med inslag av den psykedelia som var utmärkande för proggen innan det symfoniska blev det dominerande inom genren.
(Khatru Music)
Det inhemska proggbandet Octopie har influerats av tidig proggrock och av 70-talets popestetik i stil med Queen och artpopbandet 10cc. I Octopies musik förekommer också inslag av den psykedelia som var utmärkande för proggen innan det symfoniska blev det dominerande inom genren. Att The Adventure of Harry and The Walrus Kane är en psykedelisk rockopera bestående av tretton låtar som spelas i en sammanhängande fyrtiofemminuters svit, är ett djärvt motdrag i vår tid där ”lösnummerklick” på nätet går framför lyssning till albumhelheter.
Fantasiverket med librettot bifogat i cd-häftet, handlar om existentiella frågor sedda ur huvudfigurerna Harrys och valrossen Kanes perspektiv. Falsettsången (Tom Tamlander) klingar för ändamålet lämpligt teatralisk, och en del akustiskt gitarrspel (Jere Lehtomaa) lättar upp skivans genomgående kompakta sound. Kvartetten bollar också skickligt med olika taktarter, men bäst framhävs fantasivibben då spelandet löper i tre fjärdedelstakt.
På några spår medverkar också blåsare med snärtiga fåtoniga stötar. Bandets stämningsmåleri kulminerar i finalen med The Walrus State of Mind och A Theme For the Future. Summa summarum ger skivan ett synnerligen positivt intryck av ett band som spelar med glatt lynne och skickligt återanvänder den tidiga proggens lekfulla idéer.