Kvinnor pratar om kvinnor
Tv-serien Vierge moderne är en fängslande, personligt hållen berättelse om kvinnoskap.
Text, regi: Karin Tötterman, Anna Blom.
”Jag är ett språng i friheten och självet”, skriver Edith Södergran i dikten Vierge moderne, vars titel Anna Blom och Karin Tötterman lånat för sin nya femdelade dokumentärserie.
Likt Södergrans diktjag, den nya kvinnan som egensinnigt reflekterar över sitt kön, är serien en kollektiv berättelse om ”kvinnoskap” som strävar efter att parera klichéerna och i stället erbjuda personliga tankar kring temat.
Ett tiotal kvinnor i fyrtioårsåldern intervjuas om fem teman: kropp, begär, karriär, moderskap och tid. De flesta av intervjuobjekten är offentliga profiler som författarna Karolina Ramqvist, Sanna Tahvanainen, Malin Kivelä, Hannele Mikaela Taivassalo och regissören Milja Sarkola.
Trots att ämnen som kropp och moderskap kan tyckas förutsägbara i ett program om kvinnor, lyckas filmmakarna med sin ambition. Igenkänning infinner sig säkert hos tittaren när intervjuobjekten sätter ord på olika känslor och tillstånd, men stereotypt blir det inte.
Första avsnittet behandlar kropp och identitet, ett problematiskt ämne eftersom den offentliga diskussionen om feminism ibland tenderar begränsas till att handla om mens och utseendekrav. Men dokumentären hittar en rätt lyckad balansgång mellan intervjuobjektens egna erfarenheter av särskilt den unga kvinnans oundvikliga kamp med sin kropp (att passa in i vit heteronorm, att konfronteras med en svettig, blödande tonårskropp) och analys – den svenska författaren Karolina Ramqvist diskuterar både självobjektifiering och strategier för att uppnå större rörelseutrymme i den patriarkala världen.
Följande avsnitt om begär (i en bredare, inte enbart sexuell, bemärkelse) är ändå intressantare. Kvinnligt begär avhandlas brett och intelligent, vilket är välkommet med tanke på det pågående offentliga samtalet om kvinnlig sexualitet som främst präglas av hotbilder. Här diskuteras bland annat erotiken som kaotiskt, okontrollerat mellanrum i det kapitalistiska samhället.
Styrkan är intervjuobjekten, deras gestaltningsförmåga, men också Töttermans och Bloms förmåga att borra sig igenom en yta av allmänt snack och komma till kärnan i intervjuerna. Det resulterar i en mosaik av högintressanta iakttagelser.
Greppet är essäistiskt med ett tilltalande poetiskt, personligt berättande. Det innebär emellertid att man ibland ger avkall på tydlighet. Jag saknar en mer informativ exposition – varför har man valt just de här kvinnorna? Hur resonerar man kring representation?
Också om personerna är mer eller mindre kända blir det problematiskt när de presenteras enbart med förnamn, utan yrkestitlar, särskilt då intervjuobjekten ofta tangerar sitt arbete. (Presentationerna kommer först i det tredje avsnittet som handlar om arbete).
Men tveklöst är Vierge moderne en sällsynt snygg och välkomponerad inhemsk dokumentärserie. Den är berättartekniskt skicklig med få svackor och ett sug som håller i sig genom de fem avsnitten.