Män man inte kan tycka om
Utspelar sig Mr. Robot i en dystopi eller ett instabilt psykes irrgångar?
Yle TV2 onsdagar 21.00, repris fredagar 01.05
Stora ögon med mörka påsar, skygg blick under munkjackans huva. Serien Mr. Robot visar stor, möjligen lite för stor, tillit till Ramik Maleks uppenbarelse i rollen som Elliot Alderson, en hacker med gränslös kapacitet och noll koll på vad han ska göra med den.
Vi befinner oss i ett mörkt, dystert New York där det kapitalistiska maskineriet, med E Corp i spetsen, kör med människorna i sedvanlig ordning. Evil Corp, kallar Elliot bolaget, som också är den största kunden för datasäkerhetsföretaget där han har sitt dagjobb.
Sin fritid ägnar Elliot åt att sätta dit moraliskt suspekta individer. Det finns en uppsjö riktigt otrevliga typer i den här serien. I själva verket verkar Elliot vara nästan den enda någotsånär sympatiska personen, men det är möjligt att hans morfinmissbruk med tiden förändrar den saken.
Den lustigt töntiga titeln Mr. Robot är också namnet på den potentiellt revolutionära hacker (Christian Slater) som värvar Elliot till sin grupp.
Det pågår en kamp om makt och kontroll, och det här framställs som en angelägenhet mellan män. Kvinnorna är åtminstone i de första avsnitten främst sidofigurer som behöver räddas från otrogna eller våldsbenägna män. Det är irriterande, men kanske logiskt med tanke på huvudpersonens mentala status.
Människorna är så pass obehagliga och irrationella att det verkar som om man befinner sig i en mardröm. Möjligen är Elliots berättelse – monotont kommenterad av honom själv – en hallucination, eller på något annat sätt en förvrängd verklighet. Befinner vi oss i en dystopi eller ett instabilt psykes irrgångar?
Sam Esmails skapelse Mr. Robot har fått översvallande kritik och vann en Golden Globe i söndags för bästa dramaserie, men jag fastnar inte. Att det knappt finns någon att tycka om är ett problem för min egen del. Jag kan utstå en hel del trams i storyn om jag gillar gestalterna.
Här är det inte fråga om någon lättviktig underhållning. Seriens samhälle påminner olustigt mycket om det verkliga, om man skalar bort alla ljusa toner. Det är också så den socialt osäkra Elliot läser andra människor, han hackar dem och ser bara deras svagheter. Han ser ner på nästan alla, och det gör mig lätt illamående.
Det första avsnittet har regisserats av Niels Arden Oplev, som gjorde Män som hatar kvinnor. Egentligen är det inte rimligt att jämföra Elliot Alderson (mänskligt labil) med Lisbeth Salander (ljuvligt superhjälteaktig), men någon enda liten glimt av styrka skulle inte skada.