Musikrecension: Njutbart trettondagskoncept
Stundtals svävade tonaliteten så smått, men på det stora hela har Kari Turunen fått ut något som närmar sig det optimala ur Spira Ensemble, skriver Mats Liljeroos.
Dirigent: Kari Turunen. Chilcott, Sixten, Augustinas, Rutter, Whitacre, Rachmaninov, Rehnqvist, Komulainen, Alfvén. Olaus Petri 9.1.
Det växer fram högklassiga finlandssvenska vokalensembler som svampar ur jorden och inte sällan har det att göra med en högre akademi för de mest ambitiösa före detta studentsångarna. Så delvis beträffande semiprofessionella aboensiska Key Ensemble samt i högsta grad beträffande Åbobaserade Ensemble Vida och helsingforsiska Spira Ensemble.
Spira har med sitt fyrtiotal sångare en dubbelt så stor standardbesättning som Vida, men klangen är inte desto mindre kammarkörsmässigt skir och finstämd. Dock försedd med en extra volym- och klangmässig växel, som vid behov kan svälla ut till närmast hisnande proportioner.
Mannen bakom Spira är Kari Turunen, som gjort mera för finlandssvensk körsång än mången annan, och som ställt ribban på en maximal nivå för ett gäng av detta slag. En nivå, som de facto stundtals närmade sig ett emotionellt uttryck som så när fick nackhåren att resa sig.
Spiras trettondagskonsert, det sjätte projektet under körens korta levnad, bjöd på en ”snäll” repertoar, såtillvida att det handlade om tonal och allmänt ”njutbar” musik. Musik, vars yttre attribut dock inte behövde betyda att det handlade om en harmlös eller allmänt småsöt estetik.
Välljudande altar
Så föreföll till exempel engelske körgurun John Rutters Hymn to the Creator of Light i sin tudelade dramaturgi lika emotionellt krävande som givande, medan Fredrik Sixtens Hjalmar Gullberg-tonsättning Sången om stjärnan var rentav våghalsig i sitt extremt traditionella tonspråk. Karin Rehnqvists arrangemang av den folkliga koralen I himmelen gav de tuffa damstämmorna en tacksam chans att glänsa. Eric Whitacres Lux aurumque har åter blivit något av en samtida klassiker, medan Juhani Komulainens tonsättning av Lars Lennartssons Vinternatten i all sin enkelhet hade något gripande över sig som berörde djupt.
De fyra satserna ur Rachmaninovs Vigilia gjordes med en äkta känslomässig laddning och oerhört välljudande altar – de verkliga källarbasarna lyste dock med sin frånvaro – medan Jonne Sandström stod för en läcker soloinsats i Bob Chilcotts Gifts for the Child of Winter.
Stundtals svävade tonaliteten så smått, men på det stora hela har Turunen fått ut något som närmar sig det optimala ur sitt röstmaterial. Eventuellt skulle jag ha önskat mig en ännu fruktbarare kontrast mellan det högsta och lägsta registret, men kanske är det att ställa ohemult stora krav.