Musikrecension: Brahms som när det begav sig
Varför låter Brahms så ofta så tråkig? Tung, trist och allmänt ointressant.
Dirigent: Mario Venzago. Solist: Stefan Jackiw, violin. Weber, Prokofjev, Brahms. Tapiolasalen 8.1.
Varför tyckte undertecknad i åratal att Brahms klingade som det sista han ville ha i öronen? Smaken förändras självfallet med åren men nog inser jag nu att det, åtminstone delvis, handlade om tolkningar som hade föga eller inget att göra med det ursprungliga konceptet.
Brahms spelades helt enkelt så ofta så fruktansvärt tråkigt. Med osakligt långsamma tempon samt, något som inte minst Karajan & co var ansvariga för, allför stora ensembler. I samband med Brahms fjärde symfonis uruppförande i Meiningen tillfrågades han om 49 musiker var tillräckligt eller om man borde skaffa förstärkningar. Brahms svarade att han definitivt inte behövde fler stråkar.
I fredags i Hagalund gjordes första symfonin med 47 musiker och visst måtte det ha klingat ungefär lika fräscht, med oerhört återhållsamma vibraton, som vid uruppförandet i Karlsruhe i november 1876. Mario Venzagos tempon kan knappast ha varit väldigt mycket annorlunda – hela symfonin klockade nu in på snäppet under 50 minuter – och musikermängden torde ha varit nästintill den samma.
Känsla och finess
Prokofjevs andra violinkonsert är måhända den vackraste efter Mendelssohns konsert och visst kunde andra satsens sagolika huvudtema ha varit skrivet av just nämnda kollega, hade han blott levat några decennier längre.
Trettioårige koreansk-tyske Stefan Jackiw gjorde konserten med all tänkbar känsla och finess och tanken inställde sig onekligen hur denne sagolikt vackert spelande herreman över huvud taget kan göra något som inte klingar på pricken estetiskt eller bara allmänt skönt.
Inledningsstycket, uvertyren till Carl Maria von Webers mest kända opera Friskytten, var måhända smått fantasilöst med tanke på hur många uvertyrer man kunnat välja bland. Å andra sidan gjordes den med en hel del klanglig finess och en speciell eloge går till hornisterna Tero Toivonen och Erja Joukamo-Ampuja.