Östersjöns första stora galärslag
Åren 1713–21 då den ryska flottan härjade längs vår södra kust har blivit kända som Stora ofreden. Vad som skedde hos oss var bara en bisak i det stora europeiska krig som rikets kung Karl XII hade inlett 1701.
Historia
Meddelanden från Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi nr 34. Åbo 2015, 211 sidor.
Visserligen satt kungen sommaren 1714 fortfarande (bekvämt) fången långt söderut, i europeiska Turkiet. Men stormakten Sverige trodde sig ännu ha resurser för omfattande krigsoperationer i de södra Östersjöländerna, där stora områden hade hört till Sverige sedan 1640-talet. Uppe i våra kalla vatten satte man sitt hopp till kustflottan. I öster hade tsar Peter den Store inlett bygget av S:t Petersburg 1703, och han satsade stort på sin örlogsflotta. Den skulle möjliggöra kontroll över Finska viken och Östersjön och garantera förbindelserna till Rysslands nya huvudstad.
1701 besegrade Karl XII:s armé ryssarna vid Narva, men småningom vände krigslyckan både nere i Europa (nederlaget vid Poltava i Ukraina, 1709) och uppe i norr. Det lilla Helsingfors ockuperades 1713, likaså huvudorten Åbo, men det var svårt för ryssarna att hålla sig där. Vägarna var dåliga och sjöförbindelserna viktiga för att trupperna i Åbo skulle kunna försörjas.
De ryska grundgående roddgalärerna nådde östra sidan av Hangö udd sommaren 1713, och i juli 1714 var det dags igen. Tsaren själv var ombord på den ryska galärflottan. Några svenska linjeskepp låg ute på redden och blockerade förbifarten; det gavs ryska order att galärerna skulle släpas över den sandiga udden på rullor. Planen var omöjlig att genomföra, men under en för ryssarna lyckosam stiltje kunde galärerna smita runt udden utan att de svenska segelfartygen kunde ingripa. Plötsligt var man väster om Hangö, men här möttes den ryska styrkan av en svensk galäreskader under befäl av Nils Ehrenskiöld på Elefanten, det enda större fartyget.
När 300 spartaner anförda av Leonidas på sin tid (480 f.Kr.) bjöd den samlade persiska härsmakten sitt tappraste motstånd vid det grekiska passet, höljdes de i odödlig ära (senast i filmen 300, som få antikforskare rekommenderar). Vad är detta om inte vårt eget Thermopyle?
Sjöslaget som följde kunde bara sluta på ett sätt – med förlust för den svenska eskadern som endast omfattade nio fartyg med cirka 940 man och 109 kanoner; emot sig hade man 23 mestadels större galärer. I manskap hade ryssarna ett fyrfaldigt övertag. Därmed blev detta Österjöns första stora galärslag också på det stora hela viktigare för Ryssland än för Finland; det var den ryska örlogsflottans första stora seger. I vårt land omtalas drabbningen som slaget vid Rilax, men ryssarna valde Hangö udd som referenspunkt. Som bekant blir H till G på ryska och därför talar man om slaget vid Gangut. Den ryska flottan har i olika omgångar haft ett fartyg med det namnet; under första världskriget var Rysslands starkaste slagskepp Gangut förlagt till Sveaborg.
I vårt land firades 300-årsjubileet av den i Åbo födde Ehrenskiölds och hans mäns tappra motstånd på många sätt. Bland annat hölls ett internationellt symposium vid Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi. Resultatet är en utmärkt bok som täcker många frågor utöver antalet fartyg, kanoner eller stridande män (uppgifterna varierar något). Bland annat härjningarna i Österbotten och Åboland under Stora ofreden (C. Kuvaja) och de storpolitiska manövrarna i Östersjöområdet ägnas uppmärksamhet (L. E. Wolke; J. Krüger).
Bland dem som är förtrogna med sjöslaget, bygden och farvattnen, och det minnesmärke som sedan 1870 påminner om händelsen, har den exakta platsen för drabbningen debatterats. Argument har framlagts för att slaget inte skulle ha stått i minnesmärkets siktfält utan någonstans närmare Hangölandet. Amatördykare har under årens lopp undersökt havsbottnen på flera ställen men utan att kunna avgöra frågan. Denna bok håller sig till den traditionella lokaliseringen, med förbehållet att fullständig säkerhet inte har uppnåtts (s. 47; A. Lehti). Mera detaljer i frågan finns i Slaget vid Rilax 1714 (2:a upplagan 2014; Rilaxmonumentets Traditionsförening) av Göran Eriksson, en av medarbetarna i detta verk.
Att slaget av forskningen lokaliseras till fjärden utanför minnesmärket passar vår finländska minneskultur. Detta fenomen behandlas av Johanna Wassholm i ett av de intressantaste kapitlen. Rilaxmonumentet har upplevt skiftande öden. Det första minnesmärket invigdes 27 juli 1870, i samförstånd med markägaren på Rilax gård, Adolf Aminoff. Initiativet kom från den ryska sidan, men Aminoffs inflytande, som general i ryska armén, gjorde att resultatet blev en kompromiss: ett latinskt och inte ett ortodoxt kors, och en inskrift som hyllade alla de stupade, inte bara de ryska. 1914 var det dags för 200-årsjubileet, i ett förändrat andligt klimat. Ett större chauvinistiskt ryskt monument var under uppförande. Markägaren hade tackat nej till att delta i dess invigning men det hotande första världskriget gjorde att projektet inte fullföljdes. I stället var det Bromarf Skyddskår som under 1920-talet lät uppföra ett nytt granitmonument som uttryckligen hyllade Ehrenskiöld och hans män. I bästa samförstånd med både finska och svenska flottan (vars nyaste fartyg, jagaren Ehrensköld, besökte Rilax 27 juli 1928) skedde årliga uppvaktningar.
Sida vid sida står nu korset från 1870 och skyddskårens monument från 1928 och illustrerar med sin närvaro olika perioder i vårt lands historia. Vid 250-årsjubileet var flottans gråa fartyg väl representerade på vattnen utanför. Mindre gråhet eller kamouflagefärger syntes på fjärden 27 juli 2014, men nöjesbåtarna var desto fler, många med den ryska flaggan i topp. Försvarsminister Carl Haglund höll tal, likaså en rysk sjöofficer; det svenska deltagandet var blygsamt. Inte ett ord yttrades om Thermopyle eller grekernas motstånd mot det persiska tyranniet; de tongångarna var typiska för 1920- och 30-talen. Vikten av att lära av historien och att lösa problem i samarbete betonades. I bästa fall kan minneskulturen, vartill denna bok levererar ett fint bidrag, dra nytta av historien och verka för en positiv framtid.
Christer Bruun
Skribenten är professor i romersk historia och prefekt för institutionen för antikens kultur vid University of Toronto.