Maktens morbida mordspiral
Bataljscenerna i Justin Kurzels Macbeth är blodiga och mustiga men ibland blir det lite för mycket, skriver Hans Sundström.
I rollerna: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Paddy Considine, Hilton McRae, David Thewlis, Jack Reynor, Brian Nickels, Sean Harris.
Vitsord:
Också av Macbeth föreligger stumfilmsversioner men i filmhistorien brukar tre tolkningar uppmärksammas börjande med Orson Welles kolskiss från 1948, producerad som en B-film och präglad av tidens ”noir”-stämningar. För en egensinnig japansk överföring stod Akira Kurosawa med Blodets tron (1957), ett bloddränkt drama om makt, svek och våld förlagt till det medeltida Japan. Blodig var också Roman Polanskis Macbeth (1971) i vilken många velat se en traumatisk hågkomst av ritualmordet på hans hustru Sharon Tate.
Som Shakespeares främsta källa brukar man ange Rafael Holinsheds krönikor över England och Skottland men den store barden försköt tyngdpunkten från det yttre händelseförloppet till Macbeths och Lady Macbeths inre drama. Den australiensiske regissören och manusförfattaren Justin Kurzel är trogen texten i Shakespeares tragedi utan att undvika en slagfältens blodiga bataljmålning i dimhöljda skotska höglandskap. Intressant nog inleds den med en scen där Macbeth (Michael Fassbender) och Lady Macbeth (Marion Cotillard) begraver sin lille son vilket inte är helt betydelselöst för den maktkamp som sedan följer.
Inledningsvis är Macbeth ändå kung Duncans (David Thewlis) lojale och galante kämpe mot alla usurpatorer. Han är en man ”full av den mänskliga godhetens mjölk”. Också när hustrun inleder sin övertalningskampanj tvekar han länge innan hennes invektiv om avsaknad av mod och manlighet får honom att förvandlas till reptil och skrida till verket mot Duncan. Så startas en maktens, mordens och hämndens spiralrörelse som leder till att de tre nornornas spådom slutligen går i uppfyllelse.
Fassbender är en ärrad och viril kämpe medan Cotillard får dölja sin demoni bakom ett näpet och oskuldsfullt yttre. Bataljscenerna är blodiga och mustiga men ibland blir det lite för mycket Shakespeare plus 300 (alltså spartanerna vid Thermopyle).
Att man bevarat Shakespeares verser känns inte direkt störande men vad man saknar är en Laurence Oliviers briljanta dialektik i Henry V (1945) som inleddes med en teateruppsättning på The Globe Theatre nära Themsens strand. Musikanterna spelade upp och krönikespelet tog sin början för att sedan småningom flytta till Frankrike och slaget vid Agincourt.