Kejsarinnans nya kläder
Den franska Marguerite är antitesen till alla skönt klingande operaarior. Ändå är den gjord med äkta laddning och känsla.
I rollerna: Catherine Frot, André Marcon, Denis Mpunga, Michel Fau. Christa Théret, Aubert Fenoy, Sylvain Dieuaide.
Vitsord:
Xavier Giannolis tragikomiska porträtt Marguerite är ingen biografi men är ändå uppenbart inspirerat av ett autentiskt fall. Hon hette Florence Foster Jenkins och var en förmögen societetsdam i 1940-talets USA. Musik och opera var hennes stora passion men dessvärre gällde det en helt obesvarad kärlek. Hjärtskärande falskt framförde hon sina arior utan att vara medveten om det. Alla i de societetskretsar för vilka hon uppträdde höll god min och undanhöll sanningen för henne.
Giannoli har flyttat handlingen till 1920-talets Frankrike där den aristokratiska Marguerite Dumont (Catherine Frot) uppträder inför utvalda kretsar på sitt gods. Gudomligt groteskt och falskt sjunger hon Nattens drottning ur Trollflöjten och får efter uppträdandet stormande bifall. Många skrattar i smyg men ändå spelar alla med. Även maken Georges (André Marcon) som är ytterst besvärad men som är beroende av hustruns pengar. En verklig trotjänare och beskyddare har hon i butlern Madelbos (Denis Mpunga). Samtidigt inser ett par unga poeter att det ärkefalska kan bli sublimt. I en tidning publicerar en av dem en översvallande recension. Onekligen finns det något rörande uppriktigt i huvudpersonens passion för sången och konsten. I själva verket gör Catherine Frot, som råkar ha en vacker sångröst, ett ytterst vinnande porträtt av Marguerite. För sent inser maken vad hustrun ändå betytt för honom.
Komedi, tragedi och melodram. Marguerite inrymmer både aningslöshet, skenhelighet och grymhet. Huvudpersonens namn torde vara en medveten anspelning på aktrisen Margaret Dumont som spelade den paranta kvinnan i filmerna med bröderna Marx och inte hade en aning om att hon blev föremål för löje och spe.
Tankarna kan också gå till Citizen Kane där tidningsmagnaten med våld ämnar göra sin andra hustru Susan Alexander Kane till stor operasångerska trots en total avsaknad av begåvning. Man associerar dessutom till Sunset Boulevard med Gloria Swansons bedagade stumfilmsstjärna Norma Desmond som inte insett att tiden kört förbi henne utan lever fortfarande kvar i en illusorisk värld som upprätthålls av hennes butler och betjänt (Erich von Stroheim) som skriver beundrarpost och gömmer undan alla avslöjande bevis.
Intressant nog är Stephen Frears i USA i färd med att göra en film om den verkliga Florence Foster Jenkins med självaste Meryl Streep i titelrollen och med en premiär som är aviserad till 2016. Men med Marguerite har Xavier Giannoli vars tidigare filmer Quand j'étais chanteur (2006), À l'origine (2009) och Superstar (2012) inte nått våra biografer, gjort en helt njutbar produkt som man kan ta del av med öppet hjärta om också med täckta öron.