"Det berömda ögat"
Elizabeth Bishop är på ett märkvärdigt sätt både lättillgänglig och full av motstånd, konstaterar recensenten som gläds åt ett nytt välavvägt urval.
Översättning, urval och efterord: Lars-Håkan Svensson
Ellerströms 2015
I den amerikanska 1900-talspoesin intar Elizabeth Bishop (1911-1979) en position bland de främsta. Både i USA, Storbritannien och på Irland, bland poeter med sinsemellan mycket olika slags kynne, har Bishops inflytande varit stort, detta trots att hon under sin levnad lät publicera endast fyra diktsamlingar. Postumt har fler volymer utgivits, med både tämligen färdigt och mer skissartat material, så som det brukar bli med de stora diktarna.
På svenskspråkigt område har vi fått vänta på en ordentlig presentation (två dikter av Bishop återfinns i Göran Printz-Påhlson och Jan Östergrens antologi Färdvägar från 1990), men nu kommer ett välavvägt urval i en vackert duvblå volym, Minnet av livet, i förträfflig tolkning av Lars-Håkan Svensson.
Elizabeth Bishop föddes i Worcester i Massachussets i en välbeställd medelklassfamilj. Hon förlorade tidigt sina föräldrar och kom att växa upp hos först morföräldrarna i Nova Scotia och därpå farföräldrarna i Worcester. De senare såg till att sondottern hamnade på det fina Vassar College i New York och det blev också en betydelsefull plats för Bishops utveckling. Genom skolans bibliotekarie lärde hon exempelvis känna Marianne Moore, som i sin tur hjälpte henne att få dikter tryckta i tidskrifter. Bishops debut, North & South, dröjde emellertid till 1946 – då var hon alltså 35 år.
Platsens poesi
Sitt vuxna liv tillbringade Bishop på en rad platser. Under 1950-talet bodde hon i Brasilien, under 1960-talet omväxlande i Brasilien och USA. Hon reste mycket hela sitt liv. Ändå, eller kanske just på grund av denna tidvis ambulerande tillvaro, spelar det lokala en oerhört viktig roll i hennes dikter – Bishop är en av de stora representanterna för vad som kallats ”platsens poesi”: ett utforskande och problematiserande av subjektets relation till en geografiskt avgränsad regions natur, historia och kultur.
Hos Bishop innebär det ofta en lustfylld men tålmodig beskrivning av landskap, flora och fauna, gärna i namngivna trakter. Det sedda är en av Bishops viktigaste kategorier – Robert Lowell kallade henne gång för ”det berömda Ögat”. Å ena sidan finns där fullt av ordinära, allmänna fenomen och ting: stenar, vågor, sand, moln. Å den andra är allting specifikt, infattat i en större bilds detaljer eller i artnamnens skärpa – liksom i tankens och seendets former. Det händer att uppräknandet och det deskriptiva får lite väl stort utrymme, men samtidigt är Bishops poesi full av livgivande små rörelser och språng, både genom en blickens ideliga förflyttning och med hjälp av metaforer, liknelser och symbolskikt.
Kamouflerat privatliv
Bishop är på ett märkvärdigt sätt både lättillgänglig och full av motstånd. De många detaljerna i hennes dikt kommer för det mesta läsaren snabbt till mötes, medan själva ansamlandet, tätheten, är svårare att värdera.
Vad är det hennes dikter egentligen berättar, frågar man sig, samtidigt som man tycker sig se allt som där registreras. Och genomgående finns en stark närvaro av en iakttagare eller observatör, och det skapar en sorts underliggande stillhet åt hennes på en gång vidvinklade och inzoomade platser.
Det betyder inte att jaget är framskjutet i denna poesi – tvärtom. Bishop tyckte illa om de så kallade bekännelsepoeterna och hennes privatliv är väl kamouflerat i dikterna, även om – som Lars Håkan Svensson framhåller i sitt efterord – där finns flera nycklar om man är lite bekant med det biografiska.
Tekniskt är Bishop ibland formsträng, men lika gärna rör sig hennes rader i ett till synes ledigt parlando som då och då glider ut i prosa. Hennes svenska uttolkare har ypperligt behärskat såväl det metriskt bundna som den friare versen. Låt oss avsluta med ett exempel på det senare, från en grupp lika intagande som tänkvärda stycken om djur (som kanske också är en sorts självporträtt) – här ”Krabba på villovägar”:
Det är inte här jag bor. Hur hamnade jag så långt bort från vattnet? Det måste vara någonstans där borta.
Jag har samma färg som rödvin, tinta. Insidan på min kraftiga högerklo är saffransgul. Se här, nu begriper jag det: jag viftar med den som med en flagga. Jag är prydlig och elegant; jag rör mig med stor precision, rör skickligt alla mina mindre gula klor. Jag tror på ett förtäckt, indirekt förhållningssätt, och jag håller mina känslor för mig själv.