Skuggan av ett tvivel i långt äktenskap
Med 45 år har Andrew Haighs gjort en tyst och timid jakobsbrottning som går i den knapphändiga vardagsrealismens tecken, skriver Hans Sundström,
I rollerna: Charlotte Rampling, Tom Courtenay, Geraldine James, Richard Cunningham.
Vitsord:
Charlotte Rampling och Tom Courtenay belönades med Silverbjörnen i Berlin 2015 för sina skådepelarinsatser i Andrew Haighs 45 år (45 Years). Att se dem som äkta makar som tillryggalagt en lång gemensam väg innebär också att åskådaren görs till en medresenär på en minnenas kavalkad under vilken deras ungdomsroller dyker upp. Så var ju också fallet i Fred Schepsisis vackra vallfärd Last Orders (2001) i vilken tre gamla vänner tar farväl av den fjärde genom att föra urnan till en kuststad och strö ut askan i havet. En av vännerna var just Tom Courtenay, den unge rebellen i En långdistanslöpares ensamhet (1962). Charlotte Rampling sågs som Lynn Redgraves vasstungade rumskompis i Georgy Girl (1966) för att sedan få sitt stora sensuella genombrott i Nattportieren (1974).
Någonstans nära Norwich bor paret Kate och Geoff som är i färd med att förbereda sin 45-åriga bröllopsdag. Annars tycks parets vardag fyllas av enkla vardagsrutiner efter ungdomsårens känslosvall. En morgon anländer ett brev från Schweiz adresserat till Geoff. I en glaciär har man funnit kroppen av hans tidigare käresta Katja som han var förlovad med men som under parets bergsklättring störtade i en ravin 1962.
Kate har vagt känt till detta förhållande som Geoff ändå just inte talade om. Med upptäckten förändras allt. För den rastlöse Geoff återvänder minnena. Han börjar röka och rota på vinden efter gamla fotografier. Och hos Kate sås fröet till ett tvivel. Har hon under alla dessa år bara varit ett surrogat och en andrahandslösning? Hon börjar känna Katjas parfymdoft i rummet. Vad som göms i snö kommer upp i tö. Under en vecka inventeras händelser och en verklighet som omspänner ett halvt sekel.
Andrew Haighs andra kritikerrosade långfilm Weekend (2011) har inte visats hos oss. Med 45 år har han gjort en tyst och timid jakobsbrottning som går i den knapphändiga vardagsrealismens tecken och som i hög grad lever på Ramplings och Courtenays utsökta spel. Under den lugna ytan finns spänningarna och smärtpunkterna