Dikter om vårt ursprung
Det finns en enkel precision i flera av Wava Stürmers korta dikter, en flyktig melankoli som lämnar stort spelrum för läsaren, skriver Erik Bergqvist.
Scriptum 2015
Det börjar i en nästan japanskt knapp diktion:
Björkarnas virkade dukar,
isiga
mot västerhimlen
som snålt håller kvar ljuset.
Det sista.
Wava Stürmer, här aktuell med Ur, hennes tolfte bok (ett par urvalsvolymer ej inräknade), formulerar sig avvägt och utan att höja rösten. Händelser och naturfenomen ställs fram utan att förklaras, på en gång uppenbarade och gåtfulla.
Det iakttagande diktsubjektet håller sig som regel i bakgrunden av de liksom genomskinliga scenerna, om man över huvud taget märker det. Årstidsväxlingen i diktsamlingens första avdelning – från vinter via några nedslag i våren och vidare in i sommaren – är både yttre skeende och inskriven i människans livscykel och dynamik, mellan sömn, dröm, uppvaknande, åldrande och död.
Det finns en enkel precision i flera av dessa korta dikter, en flyktig melankoli som lämnar stort spelrum för läsaren, även om man ibland kan sakna ett slags främmande element, en liten skruv eller sidoreflektion. Ibland lyfter Stürmer det sedda till avskalade och fint balanserade kraftfält:
Om glöden
om den vita askan,
som så länge bevarar sin hetta.
Om det blåa havet.
Den plötsliga synen
av vatten.
Om detta.
Samlingens andra avdelning, ”Om Världen Omvärlden” är mer talför och diktrummet vidgas genom minnen och resor. Det är emellanåt en aning osorterat, men här finns också dikter med en lite hårdare ton, som är välgörande. Det är också nu läsaren börjar få syn på samlingens matris, och bokens titel: Ur.
Man kan säga att det handlar om två olika slags minnen. Det ena är av personlig och regional typ – barndomen, flickåren, kriget, utkantsbyar med folktro, udda figurer, lekar. Kort sagt det privata ursprunget. Det andra minnet gäller människan som art – de ursprungliga villkoren: ”Urfloden / urskogen. / Vi har dem i oss”.
Ordet ur, för att spinna vidare, är förstås också tidens urverk, och kanske tänker man även på det geografiska och historiska Ur i nuvarande Irak, som räknas som en av civilisationens vaggor, möjligen mänsklighetens första stad. Wava Stürmers poesi handlar på så vis – det är åtminstone ett kännemärke – om att nå bakom nuet, för att undersöka vad vi består av, kommer ur, ibland också för att där finna en sorts fredad zon: ”ett hemligt rum. / Grenklykan i trädet / dit ingen hittar.” Vilka är vi, frågar denna poesi, utan att ge något entydigt svar – svaret är gåtan som glider förbi:
Månskuggan
tecknar silhuetten av en människa.
Skuggan rör sig framåt jag
inser: detta är jag