Skivrecension: Med folkrocken i botten
Om det fanns någon rättvisa inom populärmusiken skulle irländaren Marc Carroll vara ett stort namn, eller bli det senast med sitt sjunde studioalbum Love is All or Love is Not At All.
(Playground)
Men eftersom det inte fungerar så får han väl nöja sig med att också i fortsättningen vara högt respekterad – framför allt som låtskrivare – i indiekretsarna.
Han utvecklar i det nya materialet ytterligare sin förmåga att kombinera politisk upprördhet med musikalisk skönhet så att det till synes disparata når harmoni. Också melodivärlden är mångbottnad, och samspelar naturligt med den sfäriskt luftiga och meditativa ljudbilden.
Det är hans folkrockrötter som ger grunden, men från dem går han vidare också mot de vidare, saxofonfärgade landskap där tidiga Waterboys rört sig, och ibland kommer också en gnutta halvpsykedeliskt 60-tal in i bilden. Och i titellåten får gamla Crass-medlemmen Penny Rimbaud en viktig roll, då han med kännspak pondus – lite av Patti Smith möter The Fugs – deklamerar sin poesi.
Innan jag hittade den här skivan hade jag aldrig hört Marc Carroll, men det behövdes inte mer än två låtar innan jag visste att det är min musik. Och jag misstänker att många av er som läser kan få en liknande kick.