Musikrecension: Vindlande resa mot jul
Jukka Rautasalo, pålitlig RSO-cellist i all tänkbar repertoar, är en hejare på samtidsmusik och, inte minst, äldre musik och visst hade han sammanställt ett särdeles finurligt program för Finländska barockorkesterns julkonsert.
Jukka Rautasalo, diskantgamba och musikalisk ledning, Varpu Haavisto, diskant- och tenorgamba, Anthony Marini, tenorgamba, Louna Hosia, basgamba, Ilkka Heinonen, violone, stråkharpa, Eero Palviainen, luta, Tuuli Lindeberg, sopran. Schein, Purcell, Virtaperko, Holborne, Dowland, Lawes, Luther, Sibelius, Piae cantiones. Riddarhuset 13.12.
Ett smart drag var onekligen att satsa på en traditionell gambaconsort, fem familjemedlemmar från knähunden diskantgamba till sällskapets kontrabas, violonen, utökad med Eero Palviainens superbt känsliga luta och, vid behov, stråkharpa.
Johann Scheins tredje svit ur samlingen Banchetto musicale, från gränszonen mellan renässans och barock, var den optimala uvertyren varifrån resan mot jul vindlade fram i tid och rum genom John Dowlands elisabethanskt melankoliska respektive Henry Purcells högbarocka engelska landskap till synnerligen sibelianskt finländska dito.
Gambaensemblen musicerade genomgående med finess och engagemang och som guldkant på det hela smektes örat av Tuuli Lindebergs eteriskt silverskimrande, om än vid behov nog så blodfullt ljudande, sopran i härligt känslosamma sånger av bland annat just Dowland och Purcell.
Folkligt och akademiskt
Som välkommen kontrast hade vi sedan ett uruppförande av gambafreaken Olli Virtaperko, som för sitt högst privata bruk skrivit tre sviter för diskantgamba av vilka vi nu av någon anledning hörde endast första satsen (La Gelosia) ur den tredje sviten, som med eftertryck påminde om hur i sand ritad gränsen mellan folkligt och akademiskt var och fortfarande, i bästa fall, är.
Rautasalo, som intressant nog i det här sammanhanget spelar diskantgamba, gjorde det skojigt svängiga, stundtals om arabiska tonfall minnande stycket med all tänkbar inlevelse och som ”motargument” fick han Ilkka Heinonens betydligt mer mot det irländska hållet lutande superhäftiga stråkharpimprovisation.
Den verkliga julstämningen infann sig dock först i och med andra konserthalvans Piae cantiones-förtoningar och odödliga nummer som Parvulus nobis nascitur, Personent hodie, Puer natus in Betlehem samt, inte minst, den svårt svängande Gaudete, där hela ensemblen stämde in.
Hela den fulltaliga Riddarhuspubliken fick sedan stämma in i Sibelius On hanget korkeat nietokset samt en av sin tids främsta hitmakares, Martin Luther, kanske mest kända låt Av himmelshöjd. Festligt!