Teaterrecension: Sagor om den grymma barndomen

På scenen står två upphöjda glaslådor bredvid varandra. De liknar akvarier, eller kanske överdimensionerade kuvöser på en förlossningsavdelning. Scenen är i övrigt tom, och glasburarna, av scenografen Janne Vasama, blir en enkel och tydlig bild för isolation och ensamhet. Det här är Johanna Holmströms pjäs Stephen Hawking är inte rädd för mörkret.

I den ena lådan sitter Stephen (Alexander Holmlund), en nioåring som väntar på att hans mamma ska hämta hem honom från pulkabacken. Stephen kan nämligen inte gå, han har något fel på sina ben. Men han tänker mycket i stället. På stjärnorna, på Stephen Hawking (som han döpts efter), på alla de rädslor som finns i världen.

I den andra lådan sitter hans mamma (Malou Zilliacus), en ensamförälder som uppenbart har nått bristningsgränsen. Som Stephen säger är hon lite som Forrest Gumps mamma (han hade ju också dåliga ben), utom då att hon inte tycker att livet är som en chokladask, utan snarare som en skitklump.

Holmströms text är suggestiv, och låter berättelsen sippra fram ur sprickorna, mellan raderna. Den består egentligen av två monologer som överlappar varandra, vilket i sin tur visar på det astronomiska avståndet mellan mamman och sonen.

Maria Lundström har valt att lyfta fram textens ensamhetstematik i sin iscensättning, både genom att placera karaktärerna i lådor, och genom att stryka de få scener där de interagerar med varandra. Det är ett grepp som borgar för ett välslipat slutresultat, men som ändå känns något otillfredsställande. Särskilt mamman blir i den här tolkningen en onödigt rätlinjig karaktär. Då hon inte får möjlighet att berätta sin historia på sina egna villkor framstår hon helt enkelt som grym och kärlekslös.

Samtidigt blir det alltså ett slutresultat som är både tydligt och otroligt koncentrerat – speltiden är en dryg halvtimme. En stilig miniatyr som lever på två fina skådespelarprestationer och på textens många avlagringar. Alexander Holmlund gör ett känsligt och berörande porträtt av sin nioåriga Stephen, en karaktär som Johanna Holmström i sin text lyckats ge en slags upphöjd värdighet, utan att glömma de hårda realiteterna.

Thriller med mobbningstema

I kvällens andra premiär, Tobias Zilliacus Det du minns, utforskas en tematik som har flera beröringspunkter med Holmströms pjäs. Barnets utsatthet och den grymhet som finns i världen manifesterar sig här i form av mobbning.

Pjäsen inleds med en lång ordlös sekvens, då trettiofemåriga Anders (Peter Kanerva) kommer hem, tar av sig sina våta kläder, värmer en portion pasta och sätter sig för att äta. Det är en snygg öppning, som skapar en stämning av kuslig förväntan och oro. Smått fnitter bryter ut i publiken när han som middagsmusik väljer Stand By Me av Ben E. King. Skrattet fastnar ändå snart i halsen.

In kommer Dennis (Viktor Idman), en försäljare som stämt träff med Anders fru för att marknadsföra säkerhetssystem. Det han inte vet är att det hela är uppgjort, att han i stället trampar rakt in i en konfrontation med en klasskamrat han inte sett på tjugo år. En klasskamrat han varit med om att mobba.

Zilliacus bygger upp spänningen i sin thriller enligt alla konstens regler. Här finns till och med det tjechovska geväret, i det här fallet en pistol. I väntan på skottet prövar de två männen varandra i en lek mellan katt och råtta, och samtidigt prövas minnets pålitlighet.

Barndomsupplevelser är naturligtvis oerhört subjektiva, och samma händelse kan se helt annorlunda ut ur två olika perspektiv. Det enda som verkar oemotsägligt är att barndomen kan vara otroligt grym. Minnena målas överlag med fin skärpa, men ett omotiverat replikskifte om ”barbröstade negresser” kunde ha strukits.

Informationen kommer bitvis, och saker som tidigare verkat betydelselösa får plötsligt mening när nya fakta framkommer. Samspelet mellan Kanerva och Idman är också utmärkt, då övertaget i denna laddade maktkamp med livet som insats står och väger dem emellan.

Riktigt ända fram håller det ändå inte, och frun Michelle (Kira-Emma Pohtokari), som kommer in i slutet av pjäsen får inte någon tydlig funktion i tvekampen mellan mobbaren och hans offer. Aleksis Meaneys iscensättning är skarp och snygg, och oerhört ändamålsenlig. Överraskningar finns här inte många av, däremot nog en kompetent thrillerstruktur som stundvis är blodisande.