Isabella Rothberg

Det mest iögonfallande elementet är de tätt packade kuberna av returpapper som transporterats in i salen. Av dem har konstnären Anastasia Ax skapat en imposant skulptur som upptar en rejäl bit av den kritvita golvytan. Skulpturen är inte bara är vacker, utan också rik på betydelser. När nationalekonomen Keynes pamflett Våra barnbarns ekonomiska möjligheter läses upp förvandlas den till ett sorgligt monument över vad vi gjort med vår frihet, nämligen konsumtion och exploatering av naturen.

När ensemblen sätter i gång med att demolera skulpturen blir luften tjock av partiklar från det kemiskt behandlade pappret. Nu talar skådespelarna om oron inför framtiden, om rädslorna förknippade med yrkesvalet: konkurrens, arbetslöshet, ett potentiellt totalmisslyckande.

Partiklarna som sätter sig halsen, blir på så sätt en högst fysisk påminnelse om all den gränslösa fara som väntar där ute.

Det finns minst 1 000 sätt är ett ambitiöst och upprymmande projekt. Skådespelarna använder scenen för utforskning, för att ställa frågor och gå i debatt med regler, auktoriteter och konventioner.

Det är också en föreställning som ser ut som sin tid dels genom den uppluckrade formen och de autofiktiva inslagen, dels genom teman som behandlas, bland annat ekonomi, miljö och social otrygghet.

Informellt umgänge

Precis som i Blaue Frau-samarbetet för ett par år sedan, arbetar regissören Tatu Hämäläinen med att avdramatisera själva teatersituationen. Mycket lite manus används, publik och skådespelare befinner sig på en armslängds avstånd från varandra, formaliteter ger vika för ett slags informellt umgänge.

Skådespelarna är vardagligt klädda och har med sig sitt jag på scenen – förstås ett förrädiskt jag. Är det privatjaget, en spelad roll eller något däremellan?

Okoncentrerat

Föreställningen landar på hela tre timmar, vilket har en aningen urvattnande effekt på helheten. Slutmonologen är inte stilistiskt fullgången och skorrar mot resten av helheten.

Föreställningen rymmer två publikdiskussioner där skådespelarna visserligen lyckas få till en ledig, trygg framtoning, men där frågorna som ställs till publiken saknar precision. Å andra sidan är det inte säkert om diskussion alls är målet här. Kanske är det bara situationen man vill åt, men är den lika intressant för publiken som för skådespelarna?

Grundidén är ändå utstuderad och Tora von Platens dramaturgi snör snyggt ihop paketet. De olika skärvorna finns där av en orsak, de representerar olika aspekter av temat frihet och faktorer som begränsar friheten.

I början av föreställningen berättar skådespelarna om roller de brukar tilldelas, någon spelar ”flickan”, en annan ”hustrun”, en tredje ”den farliga mannen”.

Forskning om hur olika parametrar som kön, etnicitet och klass påverkar vårt beteende presenteras också. Det handlar slutligen om vilka gränser som sätts för friheten – den ekonomiska, sociala, konstnärliga – under barndomen, på skolan, i arbetslivet.

Det blir en hel del prat, men också några finfina, mer renodlade teaterögonblick. Suggestiv är scenen där ensemblen likt en ljusskygg insektssvärm rytmiskt rör sig i det dunkelt upplysta rummet. När raspig musikalmusik sätter i gång lyckas skådespelarna ta publikens fantasi i besittning och skapa en värld som gränsar till det magiska.