Strövtåg i livets, dödens och tonernas värld
Några ting tonsättaren Aulis Sallinen ogillar: kritiker, musikanalyser, religion samt tomheten efter att ett stort verk blivit färdigt. Några ting han gillar: havet, fiske, ett gott vin och att stiga upp i ottan och sätta tonerna på sina optimala ställen.
Auditorium. 303 s.
Bland annat detta behandlas i Sallinens nya skrift, som spinner vidare på tankegångarna i den 2005 utgivna essäsamlingen Sadepäivän kirjoituksia. Här är fokus lagt på arbetsdagboken 1981–2013, interfolierat med kortare betraktelser kring exempelvis modersrelationen, skolstaden Nystad, den heliga källan i Lourdes samt två närstående kolleger, Lassi Nummi och Paavo Haavikko.
Sallinen strövar först och främst, fysiskt och mentalt, i de för honom centrala landskapen: den älskade ön i Hitisarkipelagen – en essä är tillägnad Rosalafiskarna i ordets bägge bemärkelser – det provensalska vintervistet i Les Lecques samt den av allt att döma minst inspirerande miljön, det urbana Helsingfors.
Det är stort och smått, världsligt och metafysiskt, och det är självfallet inte enbart arbets- och musikrelaterade reflektioner som passerar revy inför den åldrande komponistens inre och yttre blick. Det mång- fasetterade livet stöts och blöts, liksom döden, ur mångahanda syvinklar och bokmalen Sallinen redovisar även för ett antal läsupplevelser, däribland i sällskap av favoriter som Vladimir Nabokov, Irène Nemirovsky samt Georges Simenons memoarer.
Han kommenterar mer och mindre syrligt, ibland rentav entusiastiskt, övriga tonsättare och ur de ”yngre” generationerna intresserar bland annat Thomas Adès, James MacMillan och Kimmo Hakola. Musikerkolleger som Ralf Gothóni, Arto Noras och Okko Kamu står honom speciellt nära och vi noterar därtill att omdömet om hans avhållne lärare Aarre Merikantos mästerverk, operan Juha, är förvånansvärt njuggt.
De besvärliga kritikerna
Det känns förvisso naturligt att dra paralleller till Sibelius, i och för sig betydligt mer biktartat självutlämnande, dagbok och vissa passager kunde vara nästan direkt saxade därifrån. Så till exempel i samband med Nationaloperans förestående gästspel med Det röda strecket i S:t Petersburg: ”Nog är det som fan att upphovsmannen sist av alla får höra om avsikterna, och i medierna! Jag hör inte till den inre kretsen.” (min övers.)
Gemensamt är även ett komplicerat förhållande till kritikinstitutionen. Den djupt humanistiske och okonstlat joviale Sallinen är, liksom kollegan i Träskända, en större sensitiva än man kunde ana och till strategin hör, föga överraskande, att uteslutande ondgöra sig över den negativa responsen. De otaliga positiva recensionerna, signerade bland annat undertecknad, förbigås helt.
Även i övrigt får skriverierna stundtals något kverulantiskt över sig. Sallinens relation till den på 1980-talet framväxande modernistgenerationen är självfallet inte friktionsfri och inte sällan upplever han sig vara satt på undantag framför allt i hemlandet.
Med åren antar texterna dock en mer försonlig ton och efter att ha övervunnit såväl en skaparkris 2012 som därpå följande ohälsa tycks gnistan igen ha tänts hos den gamle arbetshästen. Bra så. Sallinen hör trots allt till de lyckligt lottade i sitt skrå. Beställningarna droppar fortfarande in och hans musik spelas regelbundet, hemma och internationellt.
Auditorium är ett litet förlag, men nog kunde man ha kostat på sig en noggrannare korrekturläsning. De oräkneliga ombrytningsfelen kan man på något sätt överse med, liksom eventuellt den ställvis ologiska kronologin. De rena sakfelen (felaktiga namn, etc.) är dock svårare att fördra och de talrika upprepningarna är rent ut sagt irriterande.