Pia Ingström

Turken Orhan Pamuk fick Nobelpriset 2006, i den unga åldern av 54, och är en av de få som överlevt sitt pris konstnärligt. Två år efter priset gav han ut Oskuldens museum, som är en av hans bästa romaner. Därefter ägnade han några år åt att kärleksfullt och påhittigt använda prispengarna för att omvandla romanen till en fysisk installation – ett intagande museum i ett fult leverbrunt litet hus i stadsdelen Cukurcuma i Istanbul.

Efter några essäistiska mellanböcker kommer nu alltså en ny roman, ganska olik den förra. A Strangeness i my Mind är inte lika djupt litterär – i bemärkelsen en text där läsaren inte bottnar i intrig eller tema utan verkligen måste lita på språket och simma i det – som Oskuldens museum. Den är inte heller lekfull, rolig, fantasifull på samma sätt som Mitt namn är röd. Men den är full av intressanta kunskaper och bjuder generöst in läsaren till spännande insikter. Den innehåller både gripande personporträtt och en på många sätt beundransvärt genomförd analys av en komplicerad och fascinerande stad. Som vanligt befinner vi oss i Istanbul. Fem av Pamuks sju romaner före den här har utspelat sig där, liksom essäboken Istanbul. Minnen av en stad.

Tidigare har han närmat sig staden ur 1800-talsrealismens, den ottomanska erans, den magiska realismens, den platsfetischistiska nostalgins, den psykologiska projektionens och den patologiska passionens synvinklar.  Nu är det stadens konvulsiviska demografiska och infrastrukturella förvandling från 1969 till 2012 som är romanens dynamo i ständig växelverkan med det sega, det evigt mänskliga minnestrasslandet och kärlekens märkliga framfart i folks liv.

"Booo-zaaa!"
Huvudpersonen Mevlut är född i en by nära Konya i centrala Turkiet 1957. Som tolvåring kommer han till Istanbul där hans far arbetar som gatuförsäljare av jogurt och boza. Det senare är en tjockflytande vinterdryck på jäst vete, med friskt söt och syrlig smak och låg alkoholhalt. Ännu för några decennier sedan ljöd bozaförsäljarnas utdragna rop "Booo-zaaa" – som förutsätter en ganska speciell vokalteknik – som ett väldigt typiskt inslag i bostadskvarterens vinterkvällar.

Mevluts lott genom drygt fyra decennier blir alltså att röra sig i staden på kvällar och nätter. Om romanen Oskuldens museum gav upphov till en lite klaustrofobisk plats, är den nya romanens fysiska motsvarighet vandringen. Och då talar vi inte om att flanera eller spatsera, utan om att gå och gå och gå, med tung börda och slitna skor. Och ibland åka buss, timslånga sträckor från utkant till utkant i en stad som blir allt väldigare.

Vandrarens Pamuk-karta för Mevluts Istanbul låter sig sammanställas, men med reservationen att två av de viktiga platserna, Kültepe och Duttepe ("Askhöjden" och "Mullbärshöjden") är fiktiva. På de två obebyggda höjderna i stadens utkant slår sig Mevluts släktingar från byn ner när de första gången kommer till staden. De märker ut åt sig jordlotter och smäller blixtsnabbt, nästan över en natt, upp ruckel av plåt, trasiga tegel, gammalt bygg- och rivningsbråte som kärrats till platsen från någon annan del av staden.

Såhär uppstår den turkiska varianten av slum, gecekondu, som bokstavligen betyder "nattbygge". Och storstaden blir ett lapptäcke av avtryck eller utlöpare av regioner, byar, klaner och släkter som egentligen finns långt österut i Anatolien. Man håller ihop, man knypplar nätverk, man söker beskydd av auktoriteter med anknytning till hembyn man lämnat. Det är den sega strukturen. I den sliter oavbrutet förändringskrafterna.

Stadens organiska tillväxt rubbas av megalomaniska bygg- och vägprojekt. (Inte human och estetisk stadsplanering, tyvärr.) Bosättarna får så småningom reglerad äganderätt till sina tomter, och kan bli rika när tomtmark som tidigare varit helt perifer plötsligt befinner sig mitt i någon av den expanderande metropolens byggplatser.

En mild man
Mitt i allt detta vandrar alltså en mild man, en drömmare med en typisk Pamuk-prägel. Vi har mött sådana förut i hans romaner, romantiska och lite opraktiska och veka. Men om den ynkliga älskaren Kemal i Oskuldens museum genom sin socioekonomiska status – han var av samma välbärgade klass som Pamuk själv – kändes nästan kusligt trovärdig, har läsaren naturligtvis större problem med Mevlut.

Hur skall vi över vårt kulturella avstånd bedöma Pamuks bild av, och avstånd från, en fattig turk med lantliga rötter, som inte ens gått ut gymnasiet? Skall vi tro på Pamuks sätt att beskriva honom från hans mjuka insida? Där snubblar vi på frågan om sociologisk representativitet och autenticitet.
Men samtidigt finns här mycket annat att gripa tag i för att återfå balansen och läsa vidare. Bozaförsäljningen är bara ett av Mevluts yrken, om ock det käraste. Han arbetar några år under sin mera försigkomna vän Ferhat som elektricitetsinspektör, vilket betyder att han skall försöka sätta fast folk för de tjuvkopplingar som naturligtvis finns i nära nog varje fastighet i staden, hög som låg. Ännu en chans för författaren att skicka in sin lite hjälplösa hjälte i nya miljöer, att visa hur folk har det och hur staden balanserar mellan funktion och dysfunktion.

Älska ljuvt, gräla hemskt
Mevlut är inte den som griper lyckan när det gäller ekonomiska fördelar, det är han alltför hederlig eller vankelmodig för. Sitt livs stora kärlek, hustrun Rayiha, har han erövrat genom en underlig blandning av dådkraft och obeslutsamhet. Var det henne eller hennes lillasyster han egentligen förälskade sig i på sin släktings bröllop för länge sedan och sen skrev alla de glödande kärleksbreven till? Och vad spelar det för roll?

De får några år och två barn tillsammans, de älskar ljuvt och grälar hemskt och lever ett underbart vardagsliv i sin lilla bostad. Sen dör Rayiha, och det har också med Mevluts vaga natur att göra, ett resultat av att kommunicera otydligt och uppskjuta svåra saker i förhoppningen om att de skall lösa sig av sig själva.

De ganska röriga sista sidorna av romanen kretsar kring något slags syntes. Jag vet inte om det är Mevlut, Pamuk eller översättaren vi här ser snubbla över sina fötter och trassla in sig i ett resonemang utan rimlig utväg, men något slags djup känsla rör mig ändå när jag läser dem. (Kanske för att jag kan känna lukten av det nattliga Istanbul och vet hur dess oräkneliga ljus glimmar i diset från alltför många bilar och stinkande kolkaminer.)

Först betraktar Mevlut sin stad från en ny höjd, balkongen till lägenheten där hans kusin Süleyman, alltid något av en översittare, bor många våningar över Mevlut och hans andra hustru.

Sedan beger han sig ut på sin sedvanliga boza-runda, lite sorgsen efter en sårande ordväxling med hustrun tidigare på dagen. Där går han sedan, på samma gator som ändå är förändrade nästan till oigenkännlighet, och försöker förstå om det är han som talar i staden eller staden som talar i honom, som den konstiga känsla han bär på.

Han får till det till slut, och Pamuk vänder – som vanligt – upp sin oskyddade romantikerbuk på ett sätt som avväpnar åtminstone mig – som vanligt –  trots romanens och logikens brister.

 

* Visdom som brukar tillskrivas den finska författaren Matti Pulkkinen.