Mellan öronen på Bobby Fischer
Det kalla kriget tog många olika uttryck, vissa mera absurda än andra. Ta till exempel det här med att utse vinnaren i den ideologiska konfrontationen på ett schackbräde.
I rollerna: Tobey Maguire, Liev Schreiber, Michael Stuhlbarg, Peter Sarsgaard.
Vitsord:
Jag syftar givetvis på ”Rumble in Reykjavik”, tillställningen där den 29-årige Bobby Fischer tog sig an regerande mästaren Boris Spasskij, detta i en kraftmätning som med all rätt gått till historien.
Året var 1972 och det kalla kriget som hetast. Och där USA:s utrikesminister Henry Kissinger hävdade att en vinst skulle gagna demokratin i världen var ryssarna minst lika taggade. Det här var en fråga om nationell prestige – "ett bevis på den intellektuella överlägsenheten gentemot det dekadenta väst”, som schackmästaren Garri Kasparov uttryckt saken.
Citatet är hämtat från Liz Garbus dokumentär Bobby Fischer mot världen, men den högdramatiska drabbningen utgör den självklara medelpunkten också i Edward Zwicks Pawn Sacrifice, ett personporträtt som då inte saknar bisarra accenter eller tragiska vändningar för den delen.
Året är 1951 när vi kommer in i handlingen. I Brooklyn i New York möter vi en ung Bobby Fischer som växer upp med en ensamstående mamma (Robin Weigert) som är mera intresserad av den socialistiska revolutionen än av barnuppfostran.
Därmed blir barndomen ett tämligen kortfattat kapitel, i synnerhet som Bobby redan i unga år visar sig vara en schacktalang utan like. Killen är endast femton när han blir amerikansk mästare och i de därpå följande uppvisningsmatcherna sopar han golvet med tiotals motståndare på en och samma gång!
Men även om Fischer (vid det här laget porträtterad av Tobey Maguire) på det idrottsliga planet går från klarhet till klarhet slirar det mentalt. När han under en ”goodwill”-turnering i 60-talets Kalifornien möter de ryska stormästarna är den allt mera paranoida jänkaren övertygad om att han avlyssnas av motparten (via plomber i tänderna).
Fram växer också en rabiat antisemitism – inte så lite absurt med tanke på att Bobby Fischer själv var jude. På Island blir det om möjligt ännu snurrigare emedan Fischer vägrar att spela vidare ifall man inte förflyttar matchen till ett pyttelitet hobbyrum, på betryggande avstånd från åskådare och tv-kameror.
Mycket av Pawn Sacrifice, kanske för mycket, kretsar kring födelsedagsbarnets aversioner gentemot det kommunistiska spöket. Det oaktat talar vi om en i högsta fascinerande biopic, om en karaktärsskildring som inte bara tränger under huden utan också trivs mellan öronen.
Tobey Maguire är rätt och slätt fantastisk som excentriskt och till synes arrogant underbarn, ett mentalt bräckligt schackgeni som helt saknar social kompetens. Även i övrigt är detta övertygande arbete.
Regissören Edward Zwick blåser liv i gårdagen med en blandning av svartvitt och retrokolorerat, väldresserat och grovkornigt. Lägg till den ständigt närvarande paranoida verklighetsbilden och filmen går i mål som den mest lyckade av tidsskildringar.
Godkänt med beröm blir det också för ”Rysslandsbilden”, traditionellt en stötesten inom amerikansk film. Liev Schreiber gör Boris Spasskij på flytande ryska och med en sympatisk, respektfull framtoning – vilket man ju inte alltid kan säga om hans amerikanska opponent.
Till saken hör att man inte behöver vara slängd på schack för att tända på matchreportagen. Zwick ingjuter så mycket dramatik i tungviktarmötet i Reykjavik att man obönhörligen trillar dit.
Då har vi inte sagt ett ord om den tragiska svanesången som landsflykting på Island, en följd av en sanktionerad schackturnering i krigets Jugoslavien. Skägglurken Bobby Fischer, nu fångad i egen hög person, är här blott en skugga av sitt forna jag.