Pussi är politik
Publiken är med från start när Margaret Cho äntrar samma scen som hon stod på för nästan exakt två år sedan, då med föreställningen Mother.
Ståupp, Savoy 3.12
Margaret Cho har gjort research, och anpassat materialet till vårt kalla, mörka land. Allt är inte på kornet, men någonting ditåt, och det är fullt tillräckligt och ambitiöst även det.
Paralleller mellan Finlands och Sydkoreas höga självmordsstatistik dras, men när hon talar om den höga risken att bli skjuten i USA missar hon att också Finland är ett väldigt vapenvänligt land som dessvärre också har haft sina skjutningar.
Att Alexander Stubb skulle vara Finlands motsvarighet till Donald Trump är väl heller inte mitt i prick, vad man än anser om honom.
Och megapussi-skämtet är varken hennes eget eller nytt, men alltid lika roligt, och sitter bra i ett sammanhang där just "pussi" är en stor del av repertoaren.
Liksom etnicitetstemat – minoritetsperspektivet Cho har i egenskap av att ha sydkoreanska rötter i USA. "Finländare är det mest asiatiska som vita människor kan bli", kan Cho med sitt östasiatiska utseende säga och redovisar därmed ytterligare en iakttagelse hon gjort om vårt folk.
Kropp och sex
Men detta är alltså randanmärkningar om inledningen som har syftet att värma upp publiken – som alltså i själva verket är taggad redan från början. Annars är det full rulle hela vägen. Det är politiskt, USA-kritiskt, feministiskt, queert och cannabisliberalt – ungefär som publiken med andra ord. Framför allt är det väldigt F18 i sin frejdiga rojsighet kring kropp och sexualitet – gränser stretchas, Cho säger det som man trodde att ingen vågade eller kunde säga, och skämten är ofta groteskt kroppsliga. Det slår en att kroppen ofta är central på ett helt annat sätt för kvinnliga komiker än för manliga, vilket i och för sig inte är så konstigt; kvinnan är kropp, begärligt kött i vår kultur.
Cho är i allmänhet allt annat än kokett, därför sticker det ut när hon plötsligt påstår sig identifiera sig som fet. Gör inte så där, vill man utbrista. Det är aldrig okej när smala personer kallar sig feta, hur politisk än baktanken är – kroppsidealen i samhället är för uppfuckade för det.
Död åt våldtäktsmannen!
"Alla mina skämt är politiska – men ändå inte. Jag vill både nå ut med ett politiskt budskap och samtidigt vara underhållande", sade Cho i e-postintervjun som Andrea Svanbäck gjorde med henne inför hennes förra Finlandsbesök. Det håller streck även för The PsyCho Tour. Det privata är politiskt i Chos komik, särskilt när hon tar upp sina egna erfarenheter av våldtäkt och sexuellt utnyttjande.
Hon gör ingen hemlighet av att hon tycker att män som Bill Cosby och Woody Allen är riktiga äckel. Budskapet kan väl heller inte bli tydligare antivåldtäkt än i låten I want to kill my rapist som avslutar föreställningen – en låt som väckt reaktioner men som knappast ska tolkas bokstavligt utan snarare som ett uttryck för offrets rätt till sin ilska och sitt hat, och därmed en möjlig väg till överlevnad, enligt Cho.
Cho är en komiker som gärna engagerar publiken i sina förställningar, och här bjöd Helsingforspubliken på några guldkorn. Då tänker jag inte främst på mannen som ville delta i föreställningen med egna utropade kvickheter, utan på killen som svarade på Chos fråga om han vet hur man får in stora grejor i små hål: "Lubrication, lubrication and relaxation", lydde svaret med en sexologs pedagogiska saklighet.