Musikrecension: Latinsk fusion med trög start
Inför ett inte riktigt fullsatt Finlandiahus presenterade basbarytonen Erwin Schrott sitt senaste latin fusion-program Cuba Amiga som han redan satt upp på vissa stora scener i Europa. Stämningen kom långsamt i gång men till sist blev det stående applåder.
Med niomanna latinoband. Gäst Saara Aalto. Finlandiahuset 29.11.
Publiken hade så väldigt olika förväntningar. Det fanns en operapublik på plats och naturligtvis vänner av latinamerikansk sång. Många såg också fram emot gästartisterna Saara Aalto och ingen mindre än José Feliciano, som tyvärr tvingades ge återbud.
Erwin Schrott började sin stora karriär med första priset och publikpriset i Plácido Domingos operatävling Operalia 1998. Numera är han världsberömd för sina enastående fysiska Mozarttolkningar, för sin charmiga latinamerikanska repertoar och för sin ex-partner Anna Netrebko.
Programmet var uppbyggt kring tangomusikens första superstjärna Carlos Gardel och hans sista resa genom Latinamerika. Hans plan störtade i Colombia 1935 på väg till Kuba. Med Gardelpärlan El día que me quieras inledde Schrott konserten som blev en rad mycket bekanta latinoörhängen. Ramberättelsen kring Gardel blev det inte så mycket av, men Schrott härstammar från Uruguay, där man är nästan lika tangobiten som i det stora grannlandet Argentina. Och han tolkade det mesta med oemotståndlig livsglädje och generösa röstresurser.
Saara Aalto gjorde sina duetter med Schrott riktigt snyggt fastän man kanske just i detta sammanhang var mera inställd på att njuta av det autentiska latinomusicerandet. Det bjöd den niomanna orkestern generöst på med bland andra en härlig bandoneonist, en läckert lirande pianist och en praktfull trombonist, vars namn jag tyvärr inte uppfattade.
Till genren hör givetvis att försöka få publiken att sjunga och dansa med. Frågan är hur nödvändigt det är, då man nästan måste ta till tumskruvarna för att få så många som möjligt med på noterna. Men efter att ha kämpat duktigt lyckades Schrott få publiken att sjunga med bland annat i Quizás, quizás.
Ett intressant nummer var kombinationen av Chopins e-mollpreludium och Jobims Insensatez. Och kanske ännu mer spännande var Piazzollas Rojo tango. Erwin Schrott låter mest ganska operatisk men har också ett snyggt pianissimo. För att vara basbaryton sjunger han även ibland ganska högt i denna repertoar.
Det som till slut helt vann publikens hjärtan än nog hans intensitet och personliga utstrålning. Det var därför alla steg upp till slut efter en inte riktigt finslipad konsert som ändå gav god underhållning.