Musikrecension: En ljus musikalisk minnesstund
Minna Pensola och Antti Tikkanen har hedrat sin hemstadsdel Rödbergen och dess näromgivning med en egen kammarmusikserie i spännande och, inte sällan, okonventionella utrymmen. Så också i måndags.
Konsert på Ekbergs 30.11. Minna Pensola & Antti Tikkanen, violin, Tuomas Lehto, cello, Heini Kärkkäinen, piano, Auri Ahola, dans. Raasakka, Madetoja, Saariaho, Kaipainen.
Café Ekbergs intima festsal i andra våningen var i och för sig inte speciellt okonventionell, snarare var det frågan om kammarmusicerande i en akustiskt och visuellt optimal omgivning.
Konserten förlänades en speciell inramning i och med att det som var tänkt som en snäppet försenad födelsedagshyllning till Jouni Kaipainen, uruppförandet av hans andra pianotrio, i stället utformades till en minnesstund – en nog så känslosam, men ljus och stämningsfull sådan.
Den i fjol skrivna trion visade sig vara ett på många sätt typiskt kaipainenskt stycke, där atonala och tonala, energiskt framåtsträvande och fridfullt avklarnade, expressiva och reflekterande passager ställdes mot varandra och samverkade på ett emotionellt mångfasetterat vis.
Trion hämtar sin underrubrik från Aaro Hellaakoskis berömda dikt Hauen laulu, ”...nous hauki kuusen latvukseen...”, men det är självklart inte frågan om programmusik i någon desto mer deskriptiv form. Det enigmatiska poemet fungerar som ett slags motto, filosofisk utgångspunkt, för den musikaliska tankens flykt, även om den som så önskar säkert kan finna en och annan mer konkret korrelation.
Kaipainen hör till de tonsättare som i hög grad anpassar sitt estetiska uttryck till den för handen liggande situationen, men kanske kan man ändå i verken från de sista åren skönja en ansats till ett mer komplicerat, inte alltid omedelbart överskådligt tonspråk. Inte minst pianopartiet gav här ett krävande intryck, men Heini Kärkkäinen gillar den här sortens utmaningar och presterade ett överlag nyanserat och känsloladdat spel.
Gnissel och skrap
Det övriga programmet relaterade fruktbart till Kaipainentrion och kvällens andra uruppförande, Ville Raasakkas på en japansk spökhistoria baserade Okuri okami för två violiner, klingade även rätt kusligt. Den som har uppfattningen att violinmusik är gnissel fick här vatten på sin kvarn: det gnisslades, skrapades, raspades, knapprades och knakades så det stod härliga till. Ett uttryck så extremt till sin spets drivet att det blev småspännande, även om inget är nytt under solen.
Kaija Saariahos ...de la Terre för violin och elektronik framstod i jämförelse härmed som snudd på new age-kontemplativ i sina eteriska, i rymden och rummet svävande klanger, och Auri Aholas slow motion-aktiga dans – där även oförbränneliga Pensola med violinen i högsta hugg tog del – underströk ytterligare musikens i grund och botten meditativa karaktär.
Leevi Madetojas pianotrio är ett sagolikt moget verk för att vara skrivet av en 22-åring och även om de franska intrycken – inte minst à la Chausson – är förhärskande uppvisar stycket redan mycket av den samtidigt äktfinska och internationellt färgade melankoli som kom att bli Madetojas varumärke. Tikkanen och Tuomas Lehto gjorde ett utmärkt jobb och Kärkkäinen var även här något av emotionell primus motor.