Vår tids flum i skrattspegeln
Kan gudinnerollen erbjuda kvinnan en flykt från ett strukturellt underläge?
Föreställning, koreografi: Anna Maria Häkkinen, Heli Meklin, Maija Mustonen, Noora Nenonen, Laura Pietiläinen, Linda Priha, Anni Rissanen, Aino Voutilainen. Koncept, regi: Maija Mustonen, Laura Pietiläinen. Ljus, video: Kristian Palmu. Ljud, musik: Viljami Lehtonen. Kostym, scenografi: Laura Haapakangas. Premiär på Zodiak – centret för nutida dans 1.12.
”Andas in”. ”Andas ut”.
Uppmaningen är bekant, och det låter faktiskt som om några i publiken satte i gång med surrande djupandning när orden uppenbarar sig på skärmen i Zodiaks sal.
Yoga och meditation, nyandlighet, ”Så hittar du din inre gudinna” – västvärldens flummiga flirt med ”det österländska” utgör virket för ”new age-musikalen” Divine.
Maija Mustonen och Laura Pietiläinen får till en underbar, humoristisk och samtidigt gravallvarlig ton i föreställningen. Verket ger sig helhjärtat hän den kommersiella spiritualitet som genomsyrar vår vardag.
Föreställningen är ett samarbete mellan elva kvinnliga konstnärer från det finländska dans- och scenkonstfältet, som tillsammans utgör Go go-tanssiryhmä Kuumat putket (ungefär ”Go go-dansgruppen Heta rör”).
Dansarna, klädda i trosor och tunna skynken, samlas under en klotformad skärm på scenen. Ibland projiceras molnklädd himmel på skärmen, ibland antar den skepnaden av en jordglob eller en måne – den sistnämnda en traditionell symbol för kvinnlig mystik.
Kvinnlighet, den speciella bilden av femininitet som upphöjs som ideal i new age-kulturen, hamnar under lupp. Kan gudinnerollen erbjuda kvinnan en flykt från ett strukturellt underläge?
Genom smeksamma rörelser, varvade med lätta hopp och sparkar, driver dansarna med ett smalt och sensuellt kroppsideal. Estetiken för tankarna till den idealiserade atletkroppen i 30-talets idrottsfotografi.
Koreografin bygger på statiska poser som smälter samman i långa, nästan hypnotiska rörelsekedjor. Yogans kroppsövningar är en uppenbar inspirationskälla. Ställvis ser det också ut som om egyptiska, grekiska och romerska väggmotiv levandegjordes på scenen.
Stämningen är närmast andäktig, som om vi samlats för gudstjänst i en katedral eller för att bevittna en uråldrig offerritual i ett tempel. Flitigt används också 80-talsreferenser, inte sällan gränsar föreställningen till kitschig, överdådig aerobic-show.
De här fängslande glidningarna mellan olika atmosfärer uppstår inte minst tack vare Viljami Lehtonens medryckande elektroniska soundtrack, Kristian Palmus geniala video- och ljusdesign och Laura Haapakangas läckert fulsnygga kostym och scenografi.
Det går inte att se sig mätt på den olidligt intensiva estetiken, en explosion i persiko och pastell, en fascinerande blandning av skönhet och smaklöshet.
Verket riktar en skrattspegel mot vår samtid på ett sätt som gör en upprymd. Det känns som precis vad som helst kan hända på scenen, och en av höjdpunkterna är tveklöst när Heli Meklins kentaur i koskinnsmönstrade brallor, lidelsefullt sjunger trallvänlig karaoke.
Divine är en underfundig, skevande studie i vår tids tomhet och försök att skapa mening. Utan tvekan är föreställningen en av scenkonsthöstens största händelser.