Karelens många ansikten
En av förtjänsterna hos Rainer Knapas essäer om Karelen är att de också lyckas förmedla ett rikt ryskt perspektiv, skriver Peter Stadius.
Schildts & Söderströms 2015
”Var ligger Karelen? Ingenstans, överallt eller öster om Finland?”
Med dessa frågor inleder Rainer Knapas sin samling essäer om Karelen. Gränslandet Karelen kan pekas ut på kartan, men som platsbegrepp innehåller det flera betydelser och tidsskikt. Att Karelen ligger i mångas hjärtan är utgångspunkten och anslaget i boken. Bakom de två inledande frågorna skymtar en tredje: Vems är Karelen?
Drömmen om Karelen är både svensk och finsk, finlandssvensk och rysk – och karelsk. Dessutom har många av dessa drömmar drömts på tyska. Den storsvenska berättelsen tar sin början med korsfararen Tyrgils Knutsson, inrymmer den viborgska smällen och 1910-talets aktivister som ville upprätta en stark vakt vid Systerbäck. Den ryska motsvarigheten tar avstamp i Aleksander Nevskijs seger mot svenskarna 1240 i slaget på Nevan och inkluderar också senare militära framgångar. Under vinter- och fortsättningskriget blev Peter den stores gräns riktgivande. Den storfinska drömmen hade satt gränsen vid Svir.
En annan berättelse är den om det fjärran Karelen som diktens rena och obefläckade lyckoland. Långt från Stockholms trånga Klarakvarter finner vi i Harry Martinssons diktsvit Aniara, ”skymten av Karelen som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten”. Geografin blir ideografi. Platsen kopplas till idéer, värderingar, och blir viktig för sitt symbolvärde. Sällan var detta lika tydligt som den novemberkväll 1893 då den viborgska studentavdelningen arrangerade en Karelen-soaré vid Societetshuset i Helsingfors.
Alla var där. Sibelius dirigerade själv delar ur sin Karelia-svit. Motiven för de historiska tablåerna av Jac Ahrenberg betonade Karelens västerländska arv. Kulisserna var skapade av Akseli Gallen-Kallela, Emil Wikström och den unge studenten Eliel Saarinen. Runosångaren Larin Paraske uppträdde. Det var långt senare som Yrjö Hirn belade detta fenomen med etiketten karelianism, för att understryka det programmatiskt ideologiska som kom att styra mycket av finskt kulturideologiskt tänkande framöver.
Sommarkolonier, konstnärsvillor
Men det finns också en helt annan historia. En av bokens förtjänster är att den lyckas förmedla ett rikt ryskt perspektiv på det karelska. Var det finsk-svenska slutar och var det ryska börjar är dessutom ofta långt ifrån klart. Under rubriken Gamla Finland för Knapas läsaren till herrgården Monrepos utanför Viborg. En entusiastisk redogörelse över Ludwig von Nicolays samling av 12 000 gemmer – miniatyrreliefer av antika skulpturer – fungerar som ingress till den ofantliga rikedom i europeisk konst och kultur som S:t Petersburg tillförde Karelen. Det ryska skolväsendet förnyades enligt sekulariserade upplysningsideal under Katarina II:s tid. I det Viborgska guvernementet var tyskan skolspråk och nyhumanismen som betonade den klassiska bildningens ideal stod högt i kurs. Knapas pekar på hur de 1721 och 1743 erövrade finska provinserna blev föremål för kulturella odlingssträvanden österifrån, och att den sekulära skolbildningen gradvis inskränktes efter 1812 då området kom under autonom finsk administration.
Här rör sig författaren i sina bekantaste kulturhistoriska farvatten. Lika smidigt skisseras också konstnärsvillornas, sommarkoloniernas, och de ekonomiskt utarmade ryska emigranternas liv på näset under tidigt 1900-tal. Agitatorer, poeter, förmögna industripatroner och en uppsjö av mer eller mindre kända personligheter passerar revy. Kulturbilderna avlöser varandra tätt, ibland spretigt men alltid perspektivrikt.
Till de mera givande uppläggen hör beskrivningen av den sovjetiska framstegsestetiken inom arkitektur, och hur lyktstolpar i armerad betong, järngrindar med solstrålsmönster, rymdromantik samt kolossala vattenkraftverk och papperskombinat i Fjärrkarelen aldrig appellerat till den hembygdskänsliga finska Karelensmaken. Knapas ser skönheten också här.
Samtidigt erbjuder boken en ingång till historieteoretiska resonemang kring minneskultur och förhållandet mellan tid och rum. Litteraturvetaren Michail Bachtins begrepp kronotop – tidsrum – tillämpas för att klarlägga ordningssammanhangen i de olika Karelenbilder som i dag lever sida vid sida. Författarens egen förhoppning är att en förståelse för olika tids- och rumsperspektiv i bästa fall ”kunde bli en upptäcktsresa för försoning, fördjupning och nya insikter.”