Musikrecension: Mendelssohn i pastellfärger
Sympatiske tysken Jun Märkl är en omtyckt och ofta återkommande gästdirigent hos stadsorkestern och det är inte svårt att förstå varför.
Helsingfors stadsorkester. Dirigent: Jun Märkl. Solist: Jennifer Koh, violin. Debussy, Mendelssohn. Musikhuset 27.11.
Förutom att personkemin tycks fungera som smort verkar Märkl utstråla en allmänt god stämning och ett utpräglat antiauktoritärt sätt att fungera med orkestern.
Allt borde med andra ord vara perfekt och ändå är det som om något skulle saknas i det klingande resultatet. Märkl dirigerade för några år sedan en mindre sprittande version av Beethovens åtta med samma orkester och även denna gång kändes det, trots att allt satt precis som det skulle, som om den avgörande uttrycksmässiga dimensionen hade lyst med sin frånvaro.
Märkl musicerar musikaliskt och med utmärkt god smak men kanske borde Mendelssohns mest passionerade orkesterverk, den magnifika Skotska symfonin, ändå ha berört på ett mer direkt emotionellt och passionerat sätt. Det här är musik som skall välla över en som en störtflod, men nu gav flödet snarast intrycket av en, på sin höjd, yster bäck.
Inget fel därmed, men helhetsbilden blev onödigt prydlig. Tempona var välvalda, men knappast krävande, och klangpaletten framstod som snarast pastellaktig när det var starka och expressiva färgkombinationer som hade behövts för att teckna Mendelssohns djärva visioner på ett optimalt sätt.
Levande och berörande
Samma onödigt återhållsamma approach gick igen även i samme tonsättares populära violinkonsert, men här räddade suveräna amerikanskan Jennifer Koh showen med sitt oerhört mångnyanserade, lika inlevelse- och smakfulla som tekniskt briljanta spel.
Det är för övrigt på sin plats att regelbundet återstifta bekantskapen med Mendelssohnkonserten, om ej annat så för att påminna sig om vilken kusligt bra musik det handlar om. Inte minst när den görs som av Koh och varenda ton lever, vibrerar och berör.
Öppningsnumret, Debussys pianostycke Marche écossaise sur un thème populaire i tonsättarens eget arrangemang, var en tilltalande kuriositet. Även här fick man dock känslan av att Märkl, som sannolikt gjort ett utmärkt detaljarbete på repetitionerna, inte lyckades förmedla musikens innersta känslor till sina överlag utsökt noggrant jobbande musiker.