I dunkla drifters landskap
Jolie är kanske halsbrytande modig då hon visar hur sorgen har gröpt ut den övernaturliga kvinnan som är hon eller avbildar en anorektikers skeva självbild.
I rollerna: Angelina Jolie, Brad Pitt, Niels Arestrup m.fl.
Vitsord:
Ett par vid havet. Det råder ingen som helst tvekan om att de har en lång värkande kärleksrelation – han dricker, hon röker och knaprar mediciner och de undviker nogsamt varandra. Efter halva filmen säger han: ”Kommer vi nånsin att tala om det?” En författare som inte längre kan skriva, en dansös som inte längre får dansa – och mellan dem en katastrof.
By the sea är en märklig film. En solklar vanity picture, som ingen utom ”Brangelina” skulle ha fått gjord. Den har uppenbara problem, som att ingen utomstående blick har krävt att minst en kvart av dessa två timmar klipps bort. Den vill så gärna vara en europeisk konstfilm från 70-talet – men är det så illa? Med ärligt uppsåt skildrar den begär, långa förhållanden och kändisskap, den voyeuristiska lusten att pigga upp sitt tråkiga liv genom att tjuvkika på andras (all films raison d’être). Manusförfattaren, regissören och huvudrollsinnehavaren Angelina Jolie Pitt rör sig i Antonionis landskap av vackra, sysslolösa och existentiellt tomma människor. Hon är antagligen ute efter hans mörkt laddade uttråkning men saknar hans formella kompetens – dialogen är utan undertext, gestaltningen för upprepande, bilderna och kompositionerna är flimrande soldränkta som Medelhavet (Malta som södra Frankrike) men kan inte ensamma bära betydelsen. I början är det tråkigt. Energin ökar då ett ungt nygift par flyttar in i sviten bredvid, med ett lämpligt titthål in mot deras äktenskapliga bädd.
Par i kris vet Jolie något om – på sätt och vis är filmen ett kärleksbrev till Liz & Dick och andra glamorösa äkta par som älskade och slog ihjäl varandra inför ögonen på hela världen. Den är gjord under Brad och Angelinas riktiga smekmånad och hon skildrar mannen insiktsfullt och vackert. Sällan har en man visats så sårbar av kärlek som Brad Pitt här. Han har fått rynkor kring ögonen, han är inte längre gyllene, stenhårt oemotståndlig som i Thelma & Louise för så många år sedan. Hans blick är bräddfylld av längtan efter hans kvinna som han inte får visa. Han har en löjlig mustasch, en amerikansk accent på sin franska, dricker så mycket att han gör bort sig och faller och spyr. Han går med på nästan vad som helst: perversion, otrohet, hennes iskyla och hån.
Kvinnan är så spänd och stängd och passiv, nära ett skelett på en balkong vid ett hav, att det är svårt att se på henne med lust – vilket gör honom än mer rörande, för han reagerar på det förflutna. Han värmer upp en död.
Det är intressant att kvinnoporträttet är så vagt och ogenomskinligt. Jolie är kanske halsbrytande modig då hon visar hur sorgen har gröpt ut den övernaturliga kvinnan som är hon eller avbildar en anorektikers skeva självbild. Att ge en ”förklaring” på slutet är ett närapå fatalt misstag som banaliserar och möjligtvis kan sättas på epokens konto – en epok som annars främst verkar vald för de coola kläderna.
Vem som helst med en gnutta självbevarelsedrift skulle heller aldrig rollbesätta den fantastiska franska skådespelaren Niels Arestrup vid sidan av en själv, för han kommer alltid att vandra i väg med hela filmen. Med några gester och sin kropp ger han en trovärdighet åt barägaren och änklingen Michel och hans varma sammanhang i byn, som de isolerade och avtrubbade amerikanerna i sina sportbilar och vackra kläder aldrig kan uppnå. Men det modet länder också regissören till heder.
Dramat kan vara en författares jakt på en historia. Eller parets iscensättning för att åter engagera sig i varandra och sluta hänge sig åt medelålderns mest utbredda folksjukdomar: uppgivenhet, känslolöshet, nostalgisk längtan efter vem vi en gång var.