Den sista människan
Bara en promille av jordytan är längre beboelig i Malin Kiveläs science fiction-hörspel Nattvatten 3333.
Radio Vega söndag 29.11 15.03.
Året är 3084. Det är mer än två sekel sedan fåglarna slutade flyga – på grund av trängseln i luftrummet springer de nu på marken i stället. Den unga studenten A0-N (Linda Mattsson), av rasen homo futurum, ger sig ut i staden på sin rapporteringsrunda. Hon spelar in alldagliga rapporter om livet i staden, på uppdrag av Verket för nutidsdokumentation och framtidsforskning. För eftervärlden med andra ord.
Eftervärlden, ja. Havet stiger ständigt, bara en promille av jordytan är längre beboelig. Åkermarken är förgiftad och mystiska pulsmoln sveper allt oftare in från rymden genom den allt tunnare atmosfären.
Ändå verkar A0-N varken rädd eller särskilt bekymrad. Kanske beror det på att homo futurums empatikörtel inte är särskilt välutvecklad. Homo futurum är den logiska människan, som inte tyngs av irrationella känslor som kärlek eller rädsla. Därför reagerar hon inte särskilt starkt när ett stort pulsmoln drar in och dödar alla utom henne själv (varför vet hon inte). En mer omvälvande upplevelse blir när hon plötsligt hittar en annan överlevande, ett exemplar av den förmodat utdöda arten homo sapiens (Pelle Heikkilä).
Malin Kiveläs science fiction-hörspel Nattvatten 3333 är en dystopi med ekokritiska förtecken. Människans förmåga till snabb anpassning på bekostnad av sin livsmiljö leder här till den ofrånkomliga undergången. Mötet mellan människan och en högre stående livsform (i det här fallet en slags människan 2.0), som är teknologiskt överlägsen men emotionellt underutvecklad, är ett klassiskt tema i science fiction. Det intressantaste i Kiveläs version är att hon låter denna futuristiska livsform berätta historien ur sitt eget perspektiv.
Detta sker dels genom de rapporter som A0-N läser in år 3084, dels genom Ragni Grönblom-Jollys fina tolkning av samma A0-N två och ett halvt sekel senare, år 3333. Vattnet fortsätter att stiga, snart finns inget land längre kvar, och den åldriga A-0N har också vunnit ett visst perspektiv, kanske har hennes empatikörtel rentav utvecklats.
Hörspelet är ett utmärkt format för science fiction, med Orson Welles radioteaterversion av H.G. Wells roman Världarnas krig som det berömdaste exemplet. När hörspelet hade premiär 1938 ledde det enligt legenden till panik bland många av lyssnarna som var övertygade om att marsianer höll på att ockupera jorden.
Någon masspanik lär inte utbryta denna gång, men visst är det här en suggestiv och vackert vemodig berättelse, som därtill får en fin inramning av Camilla Thelestams chosefria regigrepp och Niko Ingmans detaljrika och stämningsskapande ljudvärld.