Ronya i lånta fjädrar
Det är inte bara H&M:s Balmainkollektion som glittrigt lyser upp i dessa lillajulstider. Också Ronya har på sitt senaste album Tides letat efter inspiration i 80-talslådan.
Cocoa Music
Slutresultatet är, precis som klädjättens kommersiella jättesuccé, en stilfullt urban och jetsetglammig trofé man bara måste ta del av för att inte verka ovetande om vad som är hip och coolt bland kidsen just nu. Med de trendkänsligas instämmande har Ronya skapat en alltigenom marknadskraftig produkt hon inte enbart vill sälja på den lokala marknaden. Tides uttrycker hunger efter en internationell framgångssaga och en önskan om att en dag bli ”det finska popundret”.
Tyvärr lider Tides av samma problem som Balmainkollektionen: det är så uttänkt och rätt att det blir fel. Då glitterdammet lagt sig och festen är över saknas den emotionella ångest som skapat odödliga textfraser och hjärtskärande musik.
Bra popmusik ska få lyssnaren att både vilja gråta och dansa, helst samtidigt. Ronyas skiva Tides har inget problem med att få ut de trendmedvetna på dansgolvet men någon katharsis uppnås inte mellan 80-talsinfluenserna. I jakten på den ultratrendiga passformen och för tiden skräddarsydda looken känns det som om materialet inte riktigt håller. Den personliga stilen och den Ronya, som på förra skivan och framför allt på låten Hyperventilating, inte ville ses som en förbigående trend har nu kastat in innovationshandduken.
Tomma plattityder
Låttexterna känns mest som tomma plattityder om att jobba hårt men samtidigt kunna fly plikter, som i radiohittarna Work Harder och Great Escape, eller att inte ångra någonting men samtidigt drömma sig bort till tiden före färgfilmen, precis som i Piafpastischen Je ne regrette och Lana del Rey-kopierade Bacall & Bogart. Flame känns textmässigt mest ärlig och det återhållsamma i Ronyas annars så patosaktiga röst gör att låten sticker ut ur mängden på ett positivt sätt. När Ronya i sången hävdar sig vara ”the flame” sprakar det till av lite människa och själ mitt i all häftig musikproduktion. Inledningsspåret Intro (Come Over Here) är musikaliskt den modigaste och intressantaste låten på skivan men lovar, med sina betongdjungeltrummor och sitt maniska uppviglande att gå med i Ronyas poparmé, en helt annan ljudvärld än den som faktiskt finns på skivan.
För att drömmen om den internationella popscenen skall bli verklighet krävs något mer personligt och unikt än Tides. Musik kan inte produceras för att tillfredsställa. För att slå igenom storskaligt måste artisten framför allt förmedla något, det räcker inte att rekonstruera. Där de popartister som lyckas få internationell uppmärksamhet vågar vara nakna och sårbara klär sig Ronya på Tides i lånta fjädrar. Med en sådan röst och iver som Ronya har som artist, behövs inte en nervös trendmedvetenhet i låtarna.
Precis som Balmainkollektionens kläder kommer att hänga i garderoben för att glömmas bort så fort det dyker upp något mer intressant, kommer Tides som skiva inte att överleva då de musikaliska vindarna vänder. För autentiskt 80-tal och större känslostorm rekommenderas Ultravox Dancing with tears in my eyes.