Samhällskritik i olika skepnader
Fattigdom i dagens Finland och befängda regelverk var teman på Teater Virus Textfest.
Kopparbergsvägen 2.0
Text: Mathias Rosenlund. Regi: Linda Wallgren. Dramaturgi: Arn-Henrik Blomqvist. Ljud: Samuli Laiho. Ljus Petri Tuhkanen. Scenografi: Kaisu Koponen. Kostym: Elina Riikonen. På scenen: Viktor Idman, Tuuli Heinonen, Petra Heinänen.
En kropp att förbrukas
Text: Janne Strang. Regi: Rasmus Slätis. Dramaturgi: Marianne Möller. Ljud: Heidi Soidinsalo. Ljus: Ada Halonen. Scenografi: Janne Vasama. Kostym: Emma Taivainen. På scenen: Gogo Idman, Johanna Köster, Jessica Raita. Premiär 21.11 på Teater Viirus Textfest.
– Hej, jag heter Mathias Rosenlund, och jag har skrivit en bok. Den heter Kopparbergsvägen 20.
Det är Viktor Idman som talar, i rutig skjorta och palestinasjal, och den här inledningen är, i all sin enkelhet, ganska kraftfull. Kopparbergsvägen 2.0 är nämligen en scenisk essä om fattigdom, och då behövs inte så mycket mer än en skådespelare som från en tom scen riktar sig direkt till sin publik.
Såväl Rosenlunds text som Linda Wallgrens regi betonar att det är ärendet som ligger i fokus här. För som Idman/Rosenlund säger kan han inte blunda för fattigdomen i vårt samhälle, den försvinner ingenstans för det.
Verkliga personer och problem
Blunda är ändå vad de allra flesta vill göra. Att konfronteras med alkoholister, narkomaner och hemlösa är inte trevligt, och så har man ju fullt upp med sitt eget liv. Det förklarar också en del av de reaktioner Rosenlunds bok väckt. Att påstå att det finns strukturell fattigdom i dagens Finland är att indirekt beskylla vanliga människor för att andra har det dåligt. Och då blir folk arga. Då påpekar de att det är författarens eget fel att han valt att studera litteratur i stället för till exempel bokföring, att han ibland går och tar en öl med sina kompisar i stället för att betala räkningar, eller att han inte gett upp sin författardröm och bara tagit ett jobb i stället.
Sådana anklagelser är lätta att komma med, eftersom Rosenlund inte låtsas att han är perfekt. Det här är också styrkan i hans bok, och i den aktuella pjäsen. Han berättar ärligt om sig själv, om sina drömmar och framgångar, men också om sina svagheter och misslyckanden. Det är uppfriskande och otroligt modigt, inte minst i ett så litet samhälle som Svenskfinland, där alla känner alla.
Det är också svårt, inte minst eftersom Rosenlund också berättar om andra personer, som brodern Christian, de alkoholiserade grannarna, eller tidigare hustrun C. Till de bästa stunderna i pjäsen hör när dessa personer kommer till tals på scenen.
Här lyckas Wallgren väl med att balansera textens idiom av brinnande rättfärdighet och helig vrede – som på scenen lätt riskerar bli patetiskt – med en (själv)ironisk glimt i ögat. Tuuli Heinonens och Petra Heinänens porträtt av dessa personer är varmt humoristiska, och de ifrågasätter också Rosenlunds tolkningsföreträde på scenen.
Den här teaterleken fungerar ypperligt, och ger scenframställningen en viktig tilläggsdimension. Den förstärker också ytterligare Idmans balanserade och sakliga framförande av Rosenlunds samhällskritiska essä, och påminner om att det här faktiskt handlar om verkliga personers kamp med verkliga problem, här och nu.
Frihet eller trygghet?
I Janne Strangs pjäs En kropp att förbrukas finns också en samhällskritisk dimension. Det handlar om individens frihet och personliga integritet balanserad mot statsmaktens uppgift att beskydda sina medborgare. Slagfältet är, föga överraskande, flygplatsens säkerhetskontroll. Är det verkligen rimligt att beslagta passagerarnas deodoranter och stickningar, med hänvisning till terrorhotet? Är det rimligt att klä av dem, att kroppsvisitera dem och fläka ut deras liv på rullbandet?
Strang illustrerar dessa frågor i mötet mellan en frihetsvurmande passagerare (Gogo Idman) och en nitisk säkerhetstjänsteman (Jessica Raita), med en annan passagerare (Johanna Köster) som bollplank. Det här är frågor som ständigt debatteras i den personliga frihetens (och terrorbekämpningens) förlovade land USA, men som här hemma sällan ägnas många ord.
Så värst mycket nytt framkommer ändå inte i Strangs satiriska text, som med sin absurda humor stundvis liknar en överlång Monty Python-sketch. Pjäsen blir i stället en gestaltning av hur befängda regelverken är när de drivs till sin spets.
Det mest spännande blir Rasmus Slätis iscensättning, i vilken realismen får göra deodoranten och stickningen sällskap bland soporna, och det hela blir ett slags rollspel, där gränserna mellan fantasi och verklighet suddas ut. Skådespelarna kommer in, väljer roller och kostymer och ritar fram flygplatsen i krita på Janne Vasamas snygga gröna scenkonstruktion. Säkerhetskontrollen urartar snart till en bondage-session och också om resultatet knappast blir något färdigt – repetitionstiden för pjäserna på Textfest är bara ett par veckor – finns det både välfungerande och överraskande ögonblick.