Skrivarantologi: Språk som saknar skugga
Jag får den bestämda idén att skrivarelever skulle behöva läsa oerhört mycket mer skönlitteratur; man förnimmer knappt en fläkt av förebilder, men det innebär tyvärr inte heller att antologin består av särskilt självständiga eller personliga texter, skriver Erik Berqvist.
PROSA/LYRIK
Scriptum 2015
Språk som saknar skugga, resonans, gåta är ett av problemen i en antologi från kursen i litterärt skapande vid Åbo Akademi. Här förklaras hellre än reflekteras. Realismen, eller låt säga det väsentligen igenkännbara och oförvrängt vardagsnära, råder om inte oinskränkt så närapå, i årets antologi från Litterärt skapande vid Åbo Akademi. Elva elever, eller före detta, presenterar sig för gissningsvis första gången i bokform, med framför allt prosatexter; bland de nitton bidragen finns endast en dikt, låt vara en mycket lång, samt en text kanske att betrakta som prosalyrik.
Trots skilda röstlägen och stor spridning i ålder på deltagarna – den äldsta född 1970, den yngsta 1992 – är helhetsintrycket inte så heterogent som man kunnat förvänta sig eller åtminstone hoppats. Det förhärskande alldagliga stoffet i nästan alla noveller, berättelser – vilken etikett man nu föredrar – är ett skäl. Ett annat är att samtliga prosabidrag, alltså sjutton stycken, är skrivna i tempus presens. Utan att fördjupa oss i detta ska nämnas att det inte är första gången jag noterar att prosa från skrivarutbildningar tycks föredra presens.
Svårt att få syn på
Några nedslag. Ann-Sofi Carlsson inleder med ”Barnvagnen”, där vi möter en kvinna som på något vis har stumnat efter att ha blivit mamma. Hon har en obefintlig eller dålig relation med barnets far och rör sig genom tillvaron liksom avklippt från sig själv, medan barnet – trots att det är föremål för nästan varje åtbörd – förblir nästintill osynligt. Texten är idel ting, rum och göromål ur den värld vi känner ganska väl. En halv sida kan exempelvis ägnas åt att berätta hur kvinnan väljer ut, river och äter en morot.
Givetvis finns ett värde i att belysa en outsövd, dygnet om upptagen förälders verklighet och dess spöklika upprepningar – och jag vill framhålla den fina slutvinjetten i Carlssons novell, med det gnyende barnet på en kyrkogård – men här finns också ett problem: man får inte riktigt syn på något om det framställs alldeles ordinärt.
Detta problem gäller i stort sett hela antologin: ytterst sällan bryts det merendels okomplicerade redogörandet av det närmast liggande – otvättade fönster, pulverkaffe, frottéhanddukar och cigaretter. Här finns förstås också dialoger, personporträtt – varav somliga riktigt lovande – och en massa outtalad spänning mellan människor.
Men det outtalade lider också underskott, genomgående: språket är i flertalet bidrag rättframt och enkelt, men saknar på något vis skugga, resonans, gåta. Det förklaras hellre än reflekteras. Läsaren saknar också, med några få undantag, utflykter i fantasin och experimentlust.
Jag får den bestämda idén att skrivarelever skulle behöva läsa oerhört mycket mer skönlitteratur; man förnimmer knappt en fläkt av förebilder, men det innebär tyvärr inte heller att antologin består av särskilt självständiga eller personliga texter.
Naturlig inlevelse
En allmän positiv sak måste framhållas: det finns i flera noveller en naturlig och balanserad inlevelse med ganska olika slags karaktärer; läs exempelvis Sam Fröidös text om en pensionerad svarvare som inte kan hålla sig borta från sin gamla arbetsplats.
Malin Klingenbergs två bidrag sticker ut en smula. I ”Vikarien” berättar en man som ljuger sig igenom sina dagar och just denna dag ger sig ut för att vara kirurg. En hemsk liten historia! ”Blod”, om två kvinnor i en organiserad fight, visar på samma lite halsbrytande, morbida impuls, utan att vara nämnvärt intressant. Dock, man gläds åt att realismen kränger till.
Riina Lindros sticker ut på ett annat sätt: ”Där ljuset faller som vackrast”, som alltså gett boken dess titel, utgörs av tio korta prosalyriska scener. I stort sett är det fråga om realism även här, men formen och tonen avviker från de andra bidragen: det är rörligare, mer sökande, och med några befriande språng i bild och tanke. Det är antologins mest intressanta bidrag.
Ida-Lina Nyholms ”Ormstenen”, en i sammanhanget lite längre berättelse, börjar som en sinnesnära sommarbarndomsskildring. Många detaljer tangerar det uttjatade – skrubbsår, Kalle Anka-pocket, fniss i kroppen – men den här novellen tar sig, i takt med att idyllen flagnar nådlöst, och slutet har en alldeles äkta, men inte överdrivet framhävd, smärta.
Clara Wahlströms ”Grilla” ska också nämnas. Här finns en lugn om än ganska konventionell miljö- och personbeskrivning, kanske en viss övertydlighet, men också en fasthet som bådar gott. Väl genomförd etyd, nu kan vi öppna fiktionen.