Öm skildring av mamma och dotter
Barn och förälder, trängda av yttre och inre hot, tvingas reda ut sin relation på Teater Takomo.
Text, regi: Liisa Mustonen. Scenografi, kostym: Tellervo Syrjäkari. Ljud:Maura Korhonen. Ljus: Luca Sirviö. På scenen: Tarja Heinula ja Elina Hietala.
Föreställning på Teater Takomo 16.11.
Mor och dotter är instängda på en toalett. Eller är de? Är det vita rummet på Takomos scen i själva verket en abstrakt, existentiell plats? En plats där barn och förälder, trängda av både yttre och inre hot, tvingas reda ut sin relation.
Äidin pikku perkele (ung. Mammas lilla djävul) är en kort, snärtig pjäs som inkännande och med träffsäker humor tar sig an det såriga, varma, ömsesidigt livsviktiga förhållandet mellan Tarja Heinulas mamma och Elina Hietalas dotter.
Liisa Mustonens text sätter fingret på den fysiska, psykologiska närhet som kan finnas mellan mamma och dotter. Dialogen är precis och situationerna, som tangerar både pyttesmå och gigantiska problem, ofta igenkännbara. Ja, man roas av och sympatiserar med båda personer.
Och bådas odräglighet skildras utan försköning: den lynniga, gastande tonåringen som inte tvekar att såra och martyrmamman som på ett välmenande, men påfrestande sätt försöker undervisa sitt vuxna barn i att göra sallad och styra upp hennes liv sådär i största allmänhet.
Mellan dem pågår också kampen om tolkningsföreträdet över barndomen – var den lycklig eller olycklig? Gjorde mamman sitt allt?
Mustonen får till en smidig regi och snygga växlingar mellan stora känsloyttringar, med rejäl decibelhöjning, och djupa dykningar, där figurerna viskar fram de innersta av sina känslor. Det enkla, stiliserade scenrummet fylls av spänning och intensitet, som förstärks av ljus- och ljuddesignen. Tarja Heinula och Elina Hietala bär upp texten med sitt noggranna spel.
Äidin pikku perkele är inte märkvärdig till sin intrig, men ett ömt och välgjort stycke om den kvistiga barn-förälder-relationen.